Jag vet att jag att jag skrivit om detta förr, men jag vänjer mig ALDRIG ALDRIG. Vi har känt en dam i många år, som har en mycket personlig röst, hon talar tvåstämmigt med sig själv liksom. Maken har alltid lyssnat med skräckblandad förtjusning ‘hur gör hon, det är inte möjligt att låta så där’ som han brukar säga (hon är helt frisk) – men nu har han ofta samma egenhet. Jag blir galen. Längtan efter att höra den välkända rösten kan vara mycket stark ibland. Och ibland kan den en kort stund nästan låta som förut, men ofta ofta kommer dessa märkliga ljud, en entonighet också kombinerat med en målbrottsmässig oförmåga att hålla reda på tonläget, och till detta tvåstämmigheten. Och jag vet att han lider själv. Jo, vi har försökt göra vad vården i vår del av landet erbjuder, så det här är som det är. Det är bara ibland som sorgen slår ihop över huvudet på mig. Vi hade en kort stump på en telefonsvarare med hans vanliga röst, men den är borta nu. Och det är det här som är vanligt nu. Det gör väldigt ont.