måndag, 29 december, 2008


Jag vet att jag att jag skrivit om detta förr, men jag vänjer mig ALDRIG ALDRIG. Vi har känt en dam i många år, som har en mycket personlig röst, hon talar tvåstämmigt med sig själv liksom. Maken har alltid lyssnat med skräckblandad förtjusning ‘hur gör hon, det är inte möjligt att låta så där’ som han brukar säga (hon är helt frisk) – men nu har han ofta samma egenhet. Jag blir galen. Längtan efter att höra den välkända rösten kan vara mycket stark ibland. Och ibland kan den en kort stund nästan låta som förut, men ofta ofta kommer dessa märkliga ljud, en entonighet också kombinerat med en målbrottsmässig oförmåga att hålla reda på tonläget, och till detta tvåstämmigheten. Och jag vet att han lider själv. Jo, vi har försökt göra vad vården i vår del av landet erbjuder, så det här är som det är. Det är bara ibland som sorgen slår ihop över huvudet på mig. Vi hade en kort stump på en telefonsvarare med hans vanliga röst, men den är borta nu. Och det är det här som är vanligt nu. Det gör väldigt ont.

Förra nyår var det första i tätort på jättelänge för min del. Jag är förtjust i fyrverkerier (förutom den sorgliga incidenten när jag sköt y sonen i armen med en raket). Men att det smällde så. Vårt kvarter ligger vid vårt lilla torg, just vårt hus på den långsida som är mest avlägsen från torget. Men där stod folk och sköt raketer ohämmat. Och andra sidan av huset har fönster mot en välbeställd liten stadsdel och där sköts det oavbrutet. När man stod i y sonens fönster, takfönster, duckade man ibland faktiskt. Och nu har det börjat så smått. Fast i år har man beslutat om restriktioner var man får fyra av. Dom verkar inte ha nått ut kan jag säga redan nu. Jag hade en bekant som kom hem efter nyår, där en av grannarnas större raketer gått genom hennes vardagsrumsfönster. Tack och lov hade bara gardinerna brunnit lite, men allt var ju sotskadat. Det tog tre månader att få det hela klart.

Jätteffektiva duktiga arbetskamraten håller på att städa sin bokhylla för att börja ett nytt år. Fast en del saker har sentimentalt värde. Hon hade hållit datakurser -92. Två kvinnor skulle skriva varsin uppsats. Dator var alldeles nytt för dom. Man hade disketter och virus kom då och då. Min vän hade uppmanat dom att ta med disketterna skulle dom få nya ‘eftersomvi har fått virus här’ – jo då, dom kom med sina disketter ordentligt packade i omsorgsfullt igenklistrade kuvert. Men varför har ni lagt ner dom så, frågade arbetskamraten. – ja men så inte viruset sprider sig, var den självklara förklaringen. Klart man inte kan kasta såna minnen.

Jag gillar prinskorv. Men när jag handlade fanns det bara p i ettkilosförpackningar. Om man är tre personer, som dessutom var stoppmätta efter julafton, och sen två drabbas av magåkomma och den tredje ‘inte är hungrig’ så blir det väldigt mycket prinskorv i kylskåpet. I dag blir det wokad prinskorv t ex. Med Exotic grönsaker, sörsur chilisås och ris. Blir nog en höjdare.
Jo, jag vet – jag har frysbox, ganska tom dessutom, jag ska paketera lämpliga mängder, men ett helt kilo var fel. Det känns som om den snart kommer att bita mig i handen när jag öppnar kylskåpsdörren. Eller att den på nåt sätt förökar sig själv därinne. Finns det hon- och hanprinskorv? Eller är dom som sniglar?
Förlåt – nu är det väl alltid nån känslig stackare som inte kan äta upp sin. Jag kan skicka!

Nja, jo. Det som göms i snö eller hur man vänder sig. Mitt avtalade fmmöte blev inte av. Den avtalade ‘kände sig lite trött’. Vem gör inte det då!! Så vi får träffas en annan gång, snart. Men inte just nu. Och den avtalade hade inte lyckats hitta mitt telefonnummer i katalogen (väldigt svårt) utan ringde till grannen i st. Hon var inte helt uppe s a s, men ringde bort till mig och frågade om jag var påklädd så jag traskade bort och blev briefad.
Under tiden hade maken lyckats ta sig in i badrummet, klämma tandkräm på borsten och stod och rakade sig när jag kom tillbaka. Helt underbart! Faktiskt.
Så nu ska jag efter tio försöka ta mig till optikern med de trasiga glasögonen, apoteket och handla lite till lunch.
Veckan börjar bra …

I förra inlägget vädrade jag min häpnad över vad folk går med på i offentlighetens ljus. Och jag är förvånad, uppriktigt. När jag var väldigt ung deltog jag i nån föregångare till ‘vi i femman’ – vi var lite äldre. Det här var väääldigt länge sen, så det fanns inte så stort satellitutbud om man säger så, utan om man bodde på en liten ort och var med i tv, blev man automatiskt väldigt känd. Senare i livet har jag då och då hamnat i lokaltidningar, och nån gång i lokaltv. I synnerhet när man har barn, som kan beräknas få utstå en del efter moderns gatlopp, blir man lite försiktig och vill läsa artikeln innan den går i tryck.
Här har jag också valt en viss grad av anonymitet just eftersom situationen i ett mindre samhälle är sådan att om man skriver under eget namn kan man inte hålla samma grad av öppenhet i sina kommentarer och tankar. Och det är klart att första gången det dök upp någon – utom Hosanna då – som jag kände irl, så var det en blandad upplevelse. Men jag väljer själv – och den som läser väljer också själv. Det är klart att jag undrar vad alla tysta tänker, ni 100-150 som ytterst sällan säger nånting, men OK – leva och låta leva. Men inte hänga ut sitt innersta på löpsedlar. Inte sitt yttersta heller, den som såg bild hos Annica förstår vad jag menar.