söndag, 28 december, 2008


Nu har jag inte följt Bonde söker fru särskilt detaljerat. Jag har uppfattat att många tyckt att Magnus var hur jobbig som helst, och det lilla jag sett har inte precis motsagt det. Men i kväll när jag ska sätta på té hör jag på tvn hur karln friar med Linda Isacson tio m bort. Jag tappade téburken och har fått torka teblad från hela bänken. Och bullarna som var preciiis färdiga när Isacsonskan steg över tröskeln. Håll i mig! Nääh!
Jag önskar alla inblandade allt tänkbart gott, men oj så naturligt det var. Och när han började prata om stjärnor – det var då jag gick ut i köket. Det finns gränser för offentligt larv, som inte är producerat i Hollywood, där väntar man sig ju sånt.

börjar jag resa mig igen. Ris till lunch. Och lite skinka. Och till och med en tur till Konsum alldeles nyss. En väninna dök in under em, stackarn. Hon visste ju inte att vi varit krassliga, så jag vågade inte sätta på kaffe eller nånting. God choklad hade hon också med, åtminstone antar jag att den är god. Just nu känns det inte som om jag nånsin kommer att äta upp den, men så blir det förstås inte. Jag tittar sorgset på mitt hår som verkligen behöver tvättas, men det är inte så lockande att ställa sig dubbelvikt över badkaret. Om en halvtimme är det säkert annorlunda.
En ny vecka i morgon. Måndan blir jobbigare än vanligt, men sen är det bara tisdag fm. Mellandagsreor är bara att glömma, men jag har nog det mesta jag behöver. Och noga räknat har jag sällan hittat nåt verkligt angeläget där.
Det blev en annorlunda helg, kan man säga. Tanken var ju att jag skulle vara piggare efteråt.

En lite ljusare dag, på många sätt. Vi sov länge och har ätit frukostgröt. Men man blir ju så himla medtagen av magåkommor. Och fysisk utslagning är inte bra för tålamodet. Jag skulle önska att jag hade nån som klappade mig, bemödade sig om att jag skulle må bra, sa ‘stackars liten, gå och lägg dig, jag fixar det här’ men så är det ju inte. Maken måste berätta att han mår mycket sämre och att det är så besvärligt för honom. Det är väl ingen tävling heller?!
Jag tycker att det räcker att inte kunna ta sig upp från golvet på en stund för att jag också ska ha rätt att må dåligt. Men definitionen är att jag aldrig är lika dålig. Och det beror inte på hans sjukdom, den allt överordnade, så har det alltid varit med krassligheter. Jag vet ju att han numer verkligen inte kan, men det är rätt långt från en feministiskt jämställd definition av en bra relation. Men det betyder ingenting i verkligheten.  Jag står där jag står, och får göra så gott jag kan. Fast jag funderar ofta på det där att ‘min man och jag gör ett val varje dag att leva jämställt’ som jag läste nånstans. Om man inte längre kan göra det valet?
Personligen tror jag ju att man i a f har en förpliktelse mot varandra och sina löften, jag visste inte vad jag lovade – det är sant, men löften är nån sorts förhoppning, inte en detaljerad kravspecifikation. Fast det sliter.