torsdag, 25 december, 2008


än aldrig. Nu har jag lyckats få upp takgirlangen i köket också. Den syns högst upp i bilden – eftersom den sitter i taket då. Så detta är jul i vårt kök. Nu håller detta på att bli en fotoblogg, eller?

kok

Jag är ju intresserad av hur minnet fungerar, egentligen. Makens gör mig ju ofta förbryllad. Men mitt eget är också underligt. Jag har ju många gånger gått igenom hur det egentligen gick till med vildsvinet. Man kommer nerför en backe, där den tar slut svänger vägen lite åt höger, en längre raksträcka som är lite kuperad. Och där backen slutar går det en avtagsväg till vänster och ca 300 m längre bort står en hastighetskamera. I minnet var det helt klart för mig att jag sett det mörka djuret redan uppe i backen och bromsat länge. Fascinerande, för det såg inte ut så. Jag har ju åkt den här vägen hundratals gånger, men jag upptäckte alltså inte galten förrän vid avtagsvägen, det såg jag nu när vi åkte förbi. Ens egna minnesbilder ändrar sig vid lagring och lite chock. Och jag inser ännu klarare vilken ofantlig tur vi hade att det blev två små sprickor i fronten enbart. Men jag sitter nu och kollar vänster dike noterar jag. Kan ju precis lika gärna komma nånting från höger, så jag får svepa lite åt det hållet också. Ja ja.

Försökte nyss plocka upp bilden – men något hände. Figurerna är ca 10 cm, tror jag.

krubba1

Årets lataste dag hemma hos oss. Förr brukade jag resa mig upp tjugo i sex, tugga i mig en liten smörgås och ett litet glas juice, och sen på med långkalsonger och kappa över nattlinnet och rask promenad till julottan. Väl hemma igen bredde friden ut sig. Begränsad matlagning, de flesta kan väl öppna kylskåpet. Frid.
Fast numer favorit med variaton. Hem från Midnattsmässa. I säng 01.45. Maken till badrummet 05.30. Jag somnar om snabbt, mycket snabbt. Vi sover vidare till halv tio! Jag vaknar, sätter mig upp och har just rest mig på allvar – när telefonen ringer! I yngste rum låg den närmaste!!
Äldsta väninnan önskar God jul. Så medan vi pratar plockar jag på lite kläder och kokar gröt.
Efter frukosten ringer jag upp Äldsta. Och både hon och svärmodern var väldigt nöjda med sin gemensamma julafton. Lilla pussgurkan hade fått en riktig snövitklänning (det stod Disney i nacken). Den var lång och frasade, hon hade, efter övertalning, tagit av den till gröten, men väl hemma hade den åkt på igen. Fast hon gick med på att borsta tänderna utan den och att sova i pyjamas. Men nu var den på igen.

Undret – för mig, här och nu. Och gemenskapen med änglarna som svävar över Betlehem, och alla överallt genom alla tider som stått inför Barnet i krubban. För stort för mina ord.
Det finns en bok ‘Nådig Fru Kristinas andaktsbok – möte med en bannlyst kvinnas fromhetsliv’ – från början av 1500-talet, med många böner med stark inlevelse i Jungfru Marias liv. Om julnatten heter det:

Jungfru Maria…mottog honom i sina nådefulla händer…och bad till honom, sin Guds Son och Skapare, och sade: ”O mest välsignade Herre och Skapare, var välkommen till jorden, för att frälsa alla människor. O nådefulle Herre, dig som patriarker och profeter så länge bett om att få se,  jag beder till dig av hela mitt hjärta, ity att du är Gud, likosm du även är min Skapare. Men då du nu även är människa, så är du också min Son.” Därpå kysste hon hans fötter, i det han var hennes Gud, och sedan hans händer, i det att han var hennes Skapare, och därefter kysste hon hans mun, i det han var hennes Son…”Du är min Herre och Gud. Du är min Frälsare. Du är min aller käraste Son.”