fredag, 19 december, 2008


Maken och jag har samma glasögonmärke, men lite olika modeller. Tunna skalmar, oinfattade glas. Man kan vända skalmarna ut och in. Eller kunde då. När maken hamnade på sjukhus var plötsligt hans glasögon borta. Ingen kunde hitta dom. Personalen antog att dom kunde föjt med smutstvätt till stora centraltvätteriet tio mil bort. Nej, man hittade dom i den första salen han legat, den hade gjorts om från herr- till damsal och ingen hade i hastigheten sett hans g ö, man trodde de tillhörde någon av kvinnorna. Men bra ändå.
Sen var det ett biträde som tappade dom i golvet i tvättrummet, så en flisa slogs ut högst upp ur högerglaset. Dom har fått sina törnar. Men i kväll åkte dom i badrumsgolvet, när nattskjortan skulle på. Höger skalm gick tvärt av, metallen brast. Nu får vi se vad optikern kan ordna i morgon. Dyrt och besvärligt, och maken blev väldigt orolig, och tog av sig dom hela tiden av pur rädsla att tapp dom igen. Dom är så lätta att dom sitter hjälpligt med bara vänsterskalmen, men han kan ju inte ha det så.

Uppdatering – inte hade optikern öppet på lördagar! Men den som spar han har, i en låda fanns de förra glasögonen och ett par läsglasögon. Detta funkar.

Tekniken är inte alltid en vän. I kväll ringde det och en automatisk röst sa ‘du har fått ett textmeddelande – nu fungerar det – från nr och så ett okänt nr uppläst med vindens hastighet och så kom hastiga korta meningar, typiska sms grejor så jag fattade att det var från Äldsta. Jag fick ringa upp hennes mobil, för det okända numret var alltså deras sprillans nya fasta nr, som dom fick i dag. Jag har aldrig fått ett sms uppläst, men det kanske är vanligt?
Svar till En Som Aldrig Frågat Förr, eller nåt sånt.

Satt just ute och tog en liten cigarill och ett glas vitt och tittade på Orions bälte, den enda stjärnbild som syns riktigt bra från min uteplats. Det är vackert med stjärnklar himmel. Fast man säger det ska bli halt i morgon här. Och vi ska in till Tvåan, som fyller år. Men det blir säkert bra. Min älskade dotter. Så fantastisk. Glad och positiv, och hon är bland de rakaste människor jag vet. Hon bara tittar med klarblå blick och säger som det är. Det är så befriande, hon ser genom alla sociala förklädnader och hämningar.
Hon föddes ca 4 500 g och 54 cm lång. Och jag nästan dog på kuppen. Men – still alive and kickin’.

Häromdan stod jag och pratade med en väninna. Vi talade om julfirande. Efter ett tag blev jag lite förvirrad för hon talade om att ‘åka hem’ och jag förstod inte riktigt. Snabbt förstod jag att hon menade ‘åka till mamma’, inte åka hem från mamma dit där hon och mannen och tonårsdöttrarna bor. Notera att hennes mamma har flyttat två gånger sen de bodde tillsammans. Men ‘mamma’ var ändå ‘hemma’. När vi åkte till mina föräldrar sa vi att vi gjorde det, inte att vi åkte hem.
Jag läste för många år sen en intervju med en man som flytt från Ungern 1956, och man frågade honom var hemma var för honom. ‘Där min fru sätter en blomma på bordet, där är hemma’, sa han. Ganska vackert, tycker jag, kanske inte feministiskt korrekt, men jag antar han var född runt 1930, och jag tyckte det återspeglade stor kärlek.

Många är vi som andas ut nu, lite grann. Måndag och tisdag jobbar jag fm och sen är det sovmorgnar. Nej, jag går inte i julotta. Jag har möjlighet att åka till midnattsmässa i stället. Fast också med en väldigt avslappnad inställning till julpynt och julmat finns det en del kvar att göra. Tisdag em städar jag och kokar skinka. Och sätter ihop granen.
Ständigt dessa högar som förföljer en också.
Men just nu sitter jag med halv uppmärksamt för det närvarande. I onsdags blev jag medveten om en sorts sorg som jag hittills stoppat undan. Det är ju så många beståndsdelar i ett vanligt, enkelt liv att i alla fall jag inte alltid orkar se allting samtidigt. Men hur hanterar jag nu att tänka på något smärtsamt som legat djupt under dammet? Att se min egen saknad över det som aldrig kommer tillbaka i det liv jag trodde var mitt. Det tar tid och kraft. Att ta sig ut på andra sidan, att inte stanna i saknaden efter det som aldrig förändras eller kommer tillbaka. Att tvingas motivera sig själv hela tiden framåt. Och det är samtidigt orättvist att tänka så, jag vet att det finns många varje dag, som tänker på mig och ber för mig. Stor och förundrad tacksamhet över det.
Men ensam med Gud är jag. Tacksamhet, sorg, vrede och lovsång. Den stora tröttheten. Smör på för stor brödskiva.