torsdag, 11 december, 2008


I dagens pappers SvD fanns en liten notis på nöjessidorna. – Marissa Thomei, som är en av de få som lyckats med det nästan omöjliga i Hollywood, att åldras med värdighet – OK kvinnan är 44 år! Det påminner mig om en chef tidigare i livet, som läste en annons om ‘I afton dans – Minnenas afton – minimiålder 25 år’. Han skrek ’25 år, va faan har dom att minnas då?’. Mycket är relativt.

I elegant omgivning lunchade maken och jag i dag, efter lite tjafs från inbjudaren. Men vi kom, två-tre minuter sent. Det var ju en lång stentrappa först, kläder skulle hängas upp, gästbok som skulle skrivas i och sen fick man äntra den långa svängda trappan, som hämtad ur Borta med vinden. I en salong till höger stod lunchätarna och glammade med glöggmuggar när vi kom in. Alla sörtade tjänstvilligt fram och hälsade på maken (och mig) och sen hörde jag hur någon frågade värden om vi skulle få dom två glöggmuggarna på brickan, men han skakade på huvudet och sa ‘nej, det behövs inte’ och det gjorde det väl inte heller.
Så fick vi gå in i eleganta matsalen, dukat med damast, silver, tallrikar med vapen och linneservetter så manglade att dom ramlade ner på golvet ur knät. Förrätt – strömmingsflundra på mörkt bröd med sallad och rödlök. Huvudrätt – kalkon med gräddsås, kulpotatis, brysselkål, morötter, champinjoner stekta med bacontärningar. Jo rå det gick ner. Fri placering, vilket innebar att en karl, som inte sa ett ord till mig satte sig på höger sida, men på makens andra sida satt en mycket social kvinna som jag enbart träffat på telefon förut.
När allt var nersvalt fick vi gå in i salongen med betagande utsikt över trädgården snötäckta träd, mahognysittgrupper med gulrandigt siden – kaffe med struvor, pepparkakor och nån liten skuren kaka med citronsmak. Lite ombyte av bordsgrannar, roligare. Men sen höll värden ett inte s våldsamt inspirerat litet tal, och sen fick de särskilt inbjudna en bok ‘som är alldeles ny’ som han sa, men maken hade den redan, så han fick enbart den alterrnativa boken som värden skrivit själv. Sen sjöngs det en psalm, och det var en av makens mer lyckade dagar, han sjöng vackrast i rummet – jag lovar – och ändå satt han bredvid någon som ser sig som stiftets stjärnliturg. Och så tackade vi och gick hem. Maken tyckte det hade varit roligt att träffa folk han inte sett på länge, i synnerhet den vackra damen från matsalen. Jag körde långsammare på hemvägen.

Jag tyckte det var lite kallt från balkongdörren i morse, men det är ju kallare nu, så jag tänkte inte mer på det. Innan jag skulle störta mig till jobbet gick jag runt och satte på tvn och tände lämpliga lampor, och kastade en hastig blick ut mot inglasade balkongen. Tjosan – ett fönster stod öppet!
Ett resultat av kulturkrock. I makens familj har man vanan att hemmavarande alltid ska vinka åt den som åker. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det är absolut nödvändigt. Och i går var det i det närmaste snöstorm när jag gick till tåget, en timmas resa. Men jo då, maken hade krånglat sig ut på glasbalkongen, öppnat ett fönster och vinkat och ropat hej, vilket jag varken hörde eller såg. Sen glömde han att stänga fönstret. Jag tittade inte precis så noga dit när jag kom hem i mörkret. Han tyckte förstås att jag var konstig, som blev upprörd.