onsdag, 10 december, 2008


Hos Kaplanen tar man tag i frågan med teologisk energi. Det behövs också, men resonemanget är lite annorlunda än det som just nu gror i mitt sinne. Jag är inte så teoretisk, det gäller livet, mitt liv och min själ här. Den teoretiska bakgrunden är bra att ha när man definierar och arbetar med logiken, och ingen direkt nackdel, men blodet och smärtan är här, i det stora mörkret.
Goda gärningar tror jag nästan alla gör. Faktiskt. En del mer ofta. Och jag tror att Gud gläder sig åt det, Han är allas Skapare och vill att vi alla öppnar oss mer för godheten som kommer från Honom. Han har gått så långt i sin godhet att Han låter oss se sig själv i ett mänskligt liv, ett mänskligt ansikte, barnet som kommer till oss i krubban. Min tro och min räddning i mörkret är att se barnets ljussken, bära Jesu bild i mitt hjärta.
De gärningar, stora och små, som allas liv består av, kan återspegla godheten bättre eller sämre, men de har ingenting att göra med min räddning ur mörkret. Gud erbjuder glädje för mitt hjärta, när jag ser den klarare blir det jag gör, som Gud vill att det ska vara. Det är stort nog. Och att i tacksamhet få ta emot andras goda gärningar, att känna igen Gud där, det är viktigt. Kärlek som bär när isen är nattgammal.

Jag hade sett till att jag hade två timmar över, är man i en något större stad gäller det att passa på. Jag var inne i en sorgligt välförsedd chokladbutik, men jag gick ut igen utan att ha handlat. Men det var en underbar atmosfär där inne. Men eftersom jag hade så mycket tid provade jag två blusar i en affär jag ibland dyker in i. Båda (!) var snygga, men jag köpte den ena, den dyraste och svartaste, fast med andra färger också.
Men sen var det dags för böcker och musik. Just nu har jag Paul Simons Graceland i öronen, Diamonds on the Soles of her Shoes. Han är underbar. Men det blev en del avsett som julklappar också.  ‘Den som inte tar bort luddet ska dö’ till äldsta som nu får tvättstuga att fundera över. Alltihop ska jag slå in själv. Folk i bokhandlar så här års som ska ha alla sina åtta böcker inslagna skulle sättas på vatten och bröd. Allt som allt lyckat.

Lite snopet – ingen snö alls 1,5 mil bort och vid målet – sol och gröna gräsmattor. Resan bort gick smidigt fast tåget kom in på annat spår än det vanliga och var 5 min sent. Men vad är det, när man bara har sig själv att ta hand om? Fast jag funderade på bilhandelns framtid, i min vagn satt ca sju-åtta män som skulle flyga utomlands en vecka och dom var uppenbarligen anställda inom bilförsäljning. Måste kännas lite skakigt just nu.
Hemresan var precis som jag förutsett obeskrivligt välbefolkad. Jag trängde mig ner på min plats (4 sits) där det satt en polsk mor med två tonårsdöttrar. Jag funderade på om jag skulle säga nåt uppskattande om Johannes Paulus II, men avstod. Så hann jag läsa en artikel om Lars Larsen, grundare av Jysk och väldigt välbeställd, men rätt mycket Ingvar Kamprad över honom. Men sen slocknade jag. Rejält. Jag vaknade till när man ropade ut ‘nästa station – hemma’ så jag hade lätt kunnat åka förbi.

Vi har sopsortering. Rätt ofta är stora lådorna på gården överfyllda och det beror delvis på att folk inte kan vika ihop sina mjölkpaket eller lådor ö h t. Men annars fungerar det.
I dag ordnar svärmor mat åt maken. Det betyder att jag måste tömma pytsarna under diskbänken – jag är uppriktigt inte säker på att hon märker det – men för mig är det en fix idé. Och jag lyckades i dag. Fast lyckas och lyckas, terapeuten tyckte jag skulle träna mig på att tänka att jag inte behöver, och det lyckades jag inte med då.
Och snön faller tätt. Jag hade tänkt åka bil i dag, men min värd sa ‘tänk om det blir snöstorm’ så jag köpte tågbiljett, sittplats hem. Då vet jag att tåget är överfullt och jag kan behöva sova en liten stund. Jag misstänker att det hade jag gjort även om jag tagit bilen. Så sannolikheten att det blir fler inlägg är större så, kan man säga.