tisdag, 9 december, 2008


Det är alltså Exotic Snacks det gäller. Jag försökte se på kanten vad dom kostade, men det såg ut som 888,88 kr/kg och det tyckte jag var häftigt, men så tänkte jag ‘money come – money go’ och skyfflade ner en liten hög i påsen. Väl efter kassan visade det sig vara 129, 50 /kg i st, lite lättare. Fast tyvärr bjöd jag både maken och yngste sonen på smakprov och dom tyckte det var jättegott. Taktisk miss från min sida. Men jag har inte precis ställt dom rakt fram på bordet.

Utifrån fungerar mycket bra. Vi kommer upp varje morgon (nå ja), vi äter frukost, dagens första medicin sju tabletter, sonen kommer iväg till skolan, maken gör morgontoalett, jag bäddar, klär på honom, plockar undan, klär på mig själv, plockar fram mat till lunchen, lägger fram telefonen till honom. Tre dar i veckan går jag iväg på fm för att sköta mitt arbete utamför hemmet. Maken lägger sig alltid halv tolv för att vila. Tolv kommer jag hem, går upp en stund till datorn, lagar lunch som äts 13.15 så där, så kaffe på maten. Om vädret är hyfsat tar vi en promenad runt torget, ca 40 min. Sen lyssnar maken på musik som jag fixar. Jag kanske går till datorn ett varv till. Så är det emtabletten. Vila för maken 17.30. Jag ber kvällsbönen, vesper, vid 18. Kvällsmat mellen 18.30-19. Jag röker. Maken tittar på tv. Jag handlar. Mera dator. Frukt med maken. Kvällstabletterna 22.30, tre stycken. Sen går han uppför trappan, tränar 25 steg step-up på tjocka böckerna, sen till badrummet – jag gör i ordning sängen, hjälper till med nattskjortan, ser till att kroppen hamnar i ett vilsamt läge för honom med kuddar under v arm och ben. Så ber vi gemensamt bönen inför natten. Jag stänger sovrumsdörren och tar mig en timma i någons sorts illusion av frihet. Nån gång efter midnatt blir det säng för mig också. Så rullar det på, många dagar.
Och samtidigt, i mitt inre, ständiga monologer ‘varför kan jag inte hjälpa honom mer, varför hakar det upp sig i detta schema för att han inte minns, varför är jag så trött, hur ska det gå framöver, vad ska jag ta mig till, varför kan jag inte finna mig i detta – han kan ju inte hjälpa att en del minnen är en svart fläck, varför svarar jag dumt eller argt, varför kan jag inte detta liv’ – tomt och mörkt. Ständigt. Tröttheten i bakhuvudet. Värk i muskler. Allt utanför detta nästan omöjligt. Mörker inne och ute. Ensam med ansvar för oss båda. I nöd och lust. Snart är det vår bröllopsdag.

Nu vilar den blivande julskinkan i mitt kylskåp. Den fanns i affären med krokodil och antilop. Just det kändes inte så lockande, men jag köpte en bit rökt älgkött, hållbart till september nästa år, och vid något tillfälle ska vi väl kunna tugga i oss det, eller nån omisstänksam gäst.
Och jag tittade utefter hyllorna, och minsann – där stod en burk apelsinmarmelad utan skal och det hade sonen talat lyriskt om i morse. Jag tycker det ska vara skal, men för all del, tror han det är bättre så. Andra ska trivas också. Mild och blid är bara synonymer till mig.

För ett par veckor sen blev jag uppringd på jobbet av någon som frågade efter papper. ‘men du har inte skickat underlag’ sa jag. -Jo då, det hade hon visst. Jag letade på alla upptänkliga ställen, men det fanns bara inte, och jag hade hunnit tänka nån dag innan att hon brukar skicka så ordentligt. Vi fick ordna det på annat sätt, och hon är en bra och flexibel människa, så det gick.
Men i dag vid lunchen blev jag uppringd av en polis. Det visade sig att en postanställd på stora postterminalen i närheten hade snott undan en massa post, som polisen nu gick igenom och där fanns tydligen det saknade dokumentet. Han skulle ringa avsändaren också. Lite oväntat.

I går letade jag i frysen. I dag hittade jag också nåt redan tillagat. I morgon är det svärmor som serverar maken nåt mättande och gott – själv har jag ett par alternativ, korv och mos, mat bland obarkade timmerstockar eller rentav ett äpple. På tordag är det den motvilligt inbjudna lunchen. Så på fredag får jag låta fantasin flöda igen. Det blir nog räkor.