onsdag, 3 december, 2008


Den här vägen, allför smal för mina platta fötter ibland, var går den och vart går den? Är det i Bilbo, en hobbits äventyr som Gandalf säger att det är livsfarligt att gå utanför dörren – man vet aldrig vart vägen bär en? Lite osäkerhet är bra, att inte slå sig till ro för mycket. Trygghet är en annan sak – det är att lita på vägvisaren som gått här förut. För jag vet att vägen går genom hela mitt liv, den går hem. Ibland kan man vara med om att komma till en dittills okänd plats med en stark hemkänsla. Här kan jag vila, mitt hjärta slår lättare.
Advent är en sån ‘tidens plats’ för mig. Första Advent som rätt lätt drunknar i glögg, barnkörer och hög mysfaktor. Men texten som predikan ska utlägga är samma som Palmsöndagens, alltså hur Jesus rider in i Jerusalem till folkets jubel, samma folk som några dagar senare ropar ‘korsfäst, korsfäst’. Var står jag?

Andra Advent om den ständiga vaksamheten, vad har jag för mig när jag väntar på att min Herre ska komma till mig och hela världen? Kan jag stå upprätt framför Honom?  Men det är makt och härlighet över den andra gången han kommer, sommaren är nära. Oh ja.

Tredje Advent – Johannes Döparen sitter i fängelse, han har talat för uppriktigt om maktens felsteg. Nu vill han att hans efterföljare ska se Jesus klart. Han hade berett en sorts väg, öppnat mångas stängda hjärtan, löftet är att Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och allt som vi har i sinnet. Hotfullt? Kanske, men också att släppa taget om det skeva och uppgivna. Att upprättas.

Fjärde Advent – Herrens Moder. Att sitta en liten stund i hennes sällskap. Hon som inte visste vad hon gav sig in på men i alla fall sjunger ‘Min själ prisar Herrens storhet’ när hon just fått veta att hon ska föda Guds Son, ett ganska vanskligt projekt. Hon som aldrig ger upp, som har omsorg om alla små, lidande och sorgsna.

Och sen JUL – barnet som är Mirakel – hos oss, ljuset i den mörka natten, här och nu i väntan på att förenas med dem som står på andra stranden i den vita skaran ingen kan räkna och sjunger – glädje och frid. Hemma. Sen – men redan här och nu.

Yngste sonen har senaste tiden gått runt med ett litet moln över sig. Det är länge sedan jag ägnade mig åt gymnasiet, och deras beräkning av poäng och kurser går över min fattningsförmåga. Nu hade i a f någon stjärna i administrationen där sagt till honom att han hade för få poäng för att kunna få sin examen i vår. Kurser han anmält sig till har blivit inställda och lite så. Strul. Men i dag hade han äntligen fått tag i någon som han hade kunnat gå igenom det hela ordentligt med och det visade sig att man inte hade räknat in hans Historia B, så nu var det inte för få poäng i a f. Fast han måste fixa matte och eftersläpande naturkunskap också. Matten klagar han högljutt över ‘vilka behöver det här, utom dom som ska bli mattelärare?’ säger han, och jag lyckas inte övertyga honom att det är väldigt bra att kunna matte.

Det här tyckte jag var bra. Mycket få förnekar kärlekens existens för att den inte syns eller kan tas på. Sen är det en annan sak att Sturmark gör mig trött genom sin frenesi, hans övertygelse att alla troende människor är idioter, att bara han och hans närmaste har sett ljuset. Leva och låta leva. Min egen övertygelse är stark, men jag behöver inte slå andra i huvudet för det, det är till och med så att min starka övertygelse hindrar det. Min Herre led för alla och utstod rätt mycket, det är Hans väg jag ska gå och Hans bild jag får bära i hjärtat. Inte menlös mot obarmhärtighet riktad mot medvandrare, men att alltid hoppas på ljuset i allas liv.

– är inte kul, varken på ena eller andra sättet. I morse (05.30, förmodligen beroende på julbordet) vaknade maken och ville till badrummet. Sen somnade jag om, vaknade av klockan, sträckte lite på mig och plötsligt hade 20 min gått. Jag vakande mitt i en dröm om en bekant som just berättade att hans pappa hade haft tre banker i deras mycket minimala samhälle (pappan hade möbelaffär) och i mörkret störtar jag upp och minns inte var jag är, m a o rakt in i väggen med full kraft, pannan först. Jag hoppas jag inte får blåmärke, för det skulle se lite konstigt ut.

Fast jag är väldigt selektiv i julbordskampen är jag nu otroligt mätt. Innan vi åkte dit hade jag nån fundering om vad vi ska äta till lunch i morgon, fast just nu känns det som om vi kunde skjuta på nästa lunch en vecka. Men jag vet ju att när det är dags att koka gröt, så känns det annorlunda. Jag tror vi satte oss vid halv åtta och vid tio hade vi tuggat i oss sista smulan mandelmussla. Så vi kom hem lagom till det var dags för maken att borsta tand och sträcka ut sig i sängen. Jag har diskat grytor, satt på diskmaskinen, hängt tvätt och sprättat kuvert. Kanske är det rentav läge för mig också att gå till sängs. Nu är det rent tekniskt redan en ny dag.