tisdag, 2 december, 2008


Dags för årets enda utanför familjens julafton. Det har funnits år när jag ätit fem eller sex. Det tycker jag är för mycket. Varianten i år har jag varit med om förr, det är småskaligt lagat och bra så. Men jag är skeptisk till skinka borta, absolut oförtjust i sillsallad, majonnäsfruktsallad, revben, ägghalvor, rökt korv. Men man överlever på Jansson, lite sill, köttbullar och leverkaka. Maken har mer blandad smak och jag får ju stå i kö två gånger. När det är dags för kaffe och godis är jag rätt nöjd. Jag gör inte valuta för ett normalt julbord – här är jag bjuden, så man får väl säga att dom går med vinst just på mig.

Lätt anknytning till förra ilskan. På fm fick jag en instruktion i brandskyddet på jobbet av en mycket kompetent och trevlig kollega. En sån där kvinna man kan fråga om allt och få bra svar. Jag frågade lite hur det var ordnat just för henne, för man får ju inte använda hissar vid brandtillbud etc. Hon blev förlamad från midjan och ner i en bilolycka strax före sitt bröllop och sitter sen många år i rullstol. Första barnet blev ett mycket sent missfall, men sen fick hon två raska tjejer. Jo, det fanns flera alternativ. Men så kom vi in på det här med attityder till rörelseproblem. Hon berättade att hon ringt ett vandrarhem, med handikappsymbol i förteckningen, men dom ville inte ta emot henne – dom hade symbolen ‘för att man ju måste’. Och ett annat vandrarhem hade svarat att dom tyckte det kunde vara störande för andra gäster. Ett bad hon ringt till frågade vad hon trodde att hon kunde ha för utbyte av ett besök där. Rätt lång väg kvar till förståelse.

Naturligvis glömde jag kameran. Annars hade tårtan varit en given bild. Spöket Laban. Morotskaka med vit frosting, lakrisremmar som streck och ahlgrens bilhjul som pupiller – underbar. Och god!
En så lyckad dag med tio pers vid lunchbordet, fjärilspasta och prinskorv enligt önskemål. Kusinerna levde om. Och ljudnivån sjönk inte när presenterna öppnades, svärmor (87) hade köpt en robot med batterier, som gick och utstötte vrål. Jag satsade på böcker, lite tystare liksom. Det pulserande livet och de mjuka små människorna. ‘Är det bra nu när du får sitta och äta bredvid morbror?’ frågade öm moder. Och den lycklige svarade ‘jo, tack gode Gud’ och tittade snabbt uppåt. Lille vännen. Och på lördag drar det ihop sig till barnkalas, morbror medverkar då också. Lilla Pussgurkan, van vid vad moster presterar i såna lägen var på annat kalas och sa högljutt ‘var är fiskdammen nånstans?’.
Och jag är rätt lycklig att jag inte längre ordnar sånt. Puh.