När jag drack kaffe på maten kom jag att tänka på en del av dom, som maken delade tillvaro med det halvår han låg på sin rehabklinik. Lite olika åldrar, men de hade det gemensamt att de hade någon typ av hjärnskador, för de flesta hastigt insjuknande.
Den långe yngre man som fått ett träd i huvudet när han röjde i stormen Gudrun. Han hade fru och små barn som hälsade på i helgerna. Mycket ont i huvudet och trötthet. Han fick långsamt lära sig gå igen med ställning, en sorts jättehög rollator.
Den relativt unga kvinnan med ett konkavt skallben, som inte kunde prata och hade mycket ont i lederna när hon hade sjukgymnastik. Hennes man och små pojkar var ofta där. Arbetsplatsen skickade chokladkartonger. Hon kunde långsamt ta sig fram med sin rullstol.
Mannen som var entreprenör och jobbade med fasadrenoveringar. Någon ställning hade kraschat, han hade fallit handlöst i marken från många meter, och på fasaden hade suttit en utsmyckning, ett bi i brons -1½m eller så ‘ och när jag rasade såg jag det jävla biet komma över mig’ som han sade. Man hissade honom i grön påse och hydraulisk lift mellan säng och rullstol, mellan rullstol och sjukgymnastikbrits. Och han hade alltid mobilen på. Det ringde när han hängde och dinglade och han rotade fram den och försökte hålla någon slags planering av framtiden igång.
En kille, 16-17 år, mopedolycka. Kunde inte prata, inte röra sig särskilt mycket, inte äta – han fick näringspulver utrört i cola, som personalen skedmatade honom med. Arbetsterapeuten försökte lära honom att peka på bokstäver på en platta för att kommunicera. Första helgen han skulle få komma hem, satt han och fadern och väntade ute på transporten. Han var ju ganska orörlig, men lyckades göra någonting som irrterade fadern obeskrivligt – sluta upp med det där, skrek han, annars ringer jag och avbeställer bilen, så får du inte komma hem alls. Jag förstår att han var rädd och ängslig och fortfarande i chock, men det var sorgligt i a f.
Många som levde ett nytt och oväntat liv, och deras anhöriga och vänner som passerade. Jag var där sex dagar i veckan, så jag hann se mycket jag aldrig anat förut. Så bräckligt vårt liv är, och så mycket styrka det finns. Detaljer man inte värdesatt i livet. En medpatient, som sade till maken ‘nu kan jag gå ensam på toaletten, det är en höjdare’. Positiva och fina människor, både personal och medpatienter. Men så lycklig maken var när han till slut fick åka hem. Ett alldeles nytt liv, på gott och ont.