Första gången vi åkte till Umbrien fick vi ofta trebbianodruvor efter maten. Jag vet inte om de var så vanliga i Sverige då, men numer köper jag så här års med stor entusiasm. Jag har nyss sköljt och ska gå ner och dela med maken. Vi blev sen alldeles förtjusta i Orvieto classico och drack många liter genom åren. Förra gången jag åkte buss förbi fabriken Bigi & söner tänkte jag att en liten del har jag i a f finansierat. Men första gången gjorde bussen ett uppehåll vid katedralen i Orvieto, och vi satt en stund på piazzan och tog en cappucino. En av de medföljande prästerna blev tilltalad av ett australiskt tv-team som gjorde en reklamfilm för det lokala vinet. Så han och en av damerna fick sitta vid ett bord med en flaska och två glas medan dom blev omsorgsfullt filmade. Han fick flaskan. Men jag tänkte med viss förtjusning på om några av hans församlingsbor åkte till Australien och såg reklamen och tänkte ‘men väldigt vad han är lik pastorn hemma’. Äldsta dottern hade en chef hon inte var glad över. Så flyttade dottern till Tyskland och ringde upphetsad hem. ‘Mamma, jag har just sett en reklamfilm om ett hälsocenter i Indien, och där låg min hopplösa chef naken i lera, jag hade klarat mig utan det!’ – Men nu, mot druvorna.