Kroppsrytm – vad är det? Jag har hela livet varit morgonpigg, inte så att jag velat påtvinga omvärlden det, det var ganska skönt att vara ensam uppe, men jag har vaknat av mig själv senast halv sex. Men inte längre. Maken brukade släcka lampor och låsa huset och sen ligga länge och läsa.
När han blev sjuk och inte var hemma på ett halvår lade jag om vanor. Jag kunde ju ha låst och släckt huset kl tio, visst, men jag hade inte ro till det. Den ensamma tiden i mörkret blev en del av dygnet som var väldigt avkopplande. Och så har det fortsatt. Tyvärr innebär det att det blir lite för lite sömn.
Men i morse funderade jag lite över det här med läsare – några av er gav så fantastisk respons i går, men jag funderar också över varför jag läser där jag läser. Hosanna – ja, där startade jag, denna på allt sätt så fantastiska kvinna, och sen rullade det på. Jag tror att fru Kaos var nästa som jag riktigt följde. På en del sätt liknar min tillvaro den man har när barnen är små. Jag är aldrig ledig, jag startar frukostätandet när dom andra nästan är klara, jag har uppsikt hela tiden – men jag har mindre ljudvolym och maken skriker inte åt mig (men han tjatar), men jag gillar det som inte är tillrättalagt. Jag blir lite trött i en del familjebloggar, där barnen är underbara hela tiden och säger fantastiska saker oavbrutet. Skeptisk är jag. För livet är ingen karusell, det är berg- och dalbana. För mig i a f, och för andra jag läser. Ela är fantastisk där, förtvivlan, lysande formuleringar, klokhet och temperament – allt i ett. Och Tingeling – underrubrikernas okrönta drottning, med så mycket värme och galenskap. Annica med ljuvliga bilder på barnen och en klokhet och ett engagemang som ger så mycket. Och Maria N – först fastnade jag för tårtorna, men hela hon är  så bra.
Dom här har jag läst rätt länge och jag kan inte berätta om alla som nu står mitt hjärta nära, men det är många som gör en skillnad i mitt liv. Ja, Tania, Ego, Aggie, Sus, Eva, Trollmamman, Karin – jag kan fortsätta länge…Och att hitta nya människor som ger av sig själva – det är stort. Väl medveten om att många hade jag aldrig börjat prata med om vi suttit bredvid varann på en bänk på Centralen. Och inte ni med mig heller!