onsdag, 27 augusti, 2008


Nu har jag fattat ett djärvt beslut efter gårdagens övningar. Vårt liv är ju en ständig balansgång mellan någon sorts ‘normalt’ liv och vård och omsorg och träning. Men här drar jag nu en liten gräns. Jag har faktiskt inte stått och övervakat hur maken borstar tänderna. Jag ger honom tandkräm på borsten och tandtråd, och sen har han fått hantera detta själv. Jag tänker fortsätta så!
Möjligen borstar han inte längre enligt alla konstens regler, men han har inte haft hål sedan han blev sjuk. Jag kan inte stå och kolla det också och anmärka varje morgon och kväll. Det ingår nog faktiskt i vad han får ha som privat sfär. Jag känner mig riktigt revolutionär. Det är banne mig inte klokt.

Mina barn är väldigt viktiga för mig. Att dom äldsta inte längre bor hemma är en sak, och jag sörjer över att jag inte kan hjälpa dom på det sätt jag kanske hade föreställt mig. Men jag är tacksam för dom och bekymrar mig över det som blir jobbigt för dom. Just nu planerar äldsta och hennes familj för återflytt till Sverige. Så jag är också lite drabbad av hemnetcoma å deras vägnar. Just nu är dom med i budgivning på en lägenhet som vore jättebra, i synnerhet om den hade badrum. Kanske kommer äldsta och lilla söta pussgurkan att få turnera lite runt bland oss i nov/dec, vi får se.
Men dagens stora glädjeämne är yngste. Han har återupptagit sin innebandy. Två år sen sist. Jag skjutsade till träning och matcher, men sen lade han av. Nu kan han cykla själv till träning, Första gången var i måndags och han var totalt slut när han kom hem, det hade inte alls gått bra, och han visste inte om han ville fortsätta. Men han tog sig dit i kväll i a f, och var så nöjd när han kom hem. Det hade känts bra och dom andra var trevliga, nya och gamla kompisar. En del, i A-laget, var nästan dubbelt så gamla som han, och även om han inte är där än, så siktar han uppåt och det känns så bra. WoW i all ära, men det är bra om han blandar lite. Och de senaste åren har varit ganska tuffa för honom. Han satt vid köksbordet och åt och jag bakade limpor och han berättade. Jag var väldigt lycklig.

Bitvis tycker jag det är lite svårt att andas mellan varven. Så jag försöker tänka mig lite luft. Jag tog just kopior på passen och lade i romresemappen. När jag tittar på nån trailer på tv, så händer det att jag nu kan tänka, med viss belåtenhet, ‘men det kan jag inte titta på, då är vi i Rom’. Jag vet att detta inte kommer att likna något av våra andra Rombesök, vi har promenerat så enormt mycket, och en del saker kommer att vara jobbiga, men samtidigt vet jag att det betyder så mycket för oss båda att träffa våra vänner och att få gemensamma upplevelser, där inte så mycket kretsar runt makens svårigheter. Och jag ska gå med gruppen ner i utgrävningarna under Peterskyrkan. Det är en stor upplevelse. Jag har varit där en gång tidigare. Man guidas runt i ett ganska högt och professionellt tempo, frågor till guiden får inte ställas under tiden för då tappar man tempo, och nästa grupp kommer 15 min efter. Fast förra gången var det en deltagare i min grupp som aldrig i sitt rätt långa liv har kunnat hålla truten. Och aldrig att han har uppfattat att regler som gäller andra, också ska gälla honom. Det blir bättre nu. Jag hoppas att vi båda ska kunna hänga med på Sixtinska kapellet, förra gången vi var där hade man tvättat en liten bit av målningarna och nu är ju allt i klara färger. Men det är så mycket annat, maten och miljön, språket, värmen, frukostbröden, kaffet, färgerna, Tibern, platanerna, ja jag längtar. Och minns den lilla tyska damen på birgittinernas terass för många år sen, som slog ut med handen och sa ‘wovon leben diese Leute – sie sind Reuber, alle’, fast jag tror inte att alla romare är skurkar. Och sonen får kravla sig upp själv på morgnarna här hemma.

Det är min svärmor som är abonnenten, pigg men 87. I måndags kväll säckade telefonen ihop när hon pratade med lillebror. Hon gick ner till bostadsbolaget och anmälde. Någon skulle komma och laga. Vi har försökt ringa, men idag gick jag bort. Hon väntade tåligt, men ville gå och handla. Jag gick också till b-bolaget, men där var man rätt cool. Kanske kan hon få hjälp i morgon. Så i eftermiddag går jag bort och passar, så att hon kan få hem lite grejor. Det är inte helt kul att hon inte har kontakt med yttervärlden.

Sitter och lyssnar på regnet som slår på rutan. Tyvärr har inte riktigt sonens schema (jo, han har fått ett nu) kommit in riktigt, jag slog av väckarklockan i morse och vaknade aå att det precis fixade sig. Dessutom fick han punktering i förrgår och lämnade in cykeln i går, så översnäll mor skjutsade i hällregnet.
Jag sitter och mediterar över det demokratiska partikonventet i Denver, Colorado, som vi kollade lite på igår. Först såg vi en blond, enormt duktig retoriker , senator från nån delstat i mellersta Amerika. Sen kom fru Obamas bror, duktig han också, interfolierad med en hyllningsfilm till Michelle. Och sen Michelle själv. Så tjusig att man bara flämtade. Så vitt jag förstår har man antytt att hon är en radikal dam, och nu gällde det förstås att poängtera patriotism och family values. Och det levererade hon med stort eftertryck. Fast jag, som är misstänksam av mig, tyckte visserligen att det var rörande att hon betonade faderns oerhört stora inflytande på henne och engagemanget för fattiga. Men jag kan inte låta bli att cyniskt tänka att det är desto lättare som fadern är död, och inte kan bli pinsam och svara fel på reportrars frågor. Och döttrarna betydde mest i världen för henne, och hon hade fostrat dem att leva i enlighet med morfars värderingar. Det gav ett intryck av att Barack varit en ganska frånvarande pappa rentav. Men det var enstrålande föreställning. Jag är tacksam att jag inte väljer.
Äldsta dottern läste nåt samhällsanknutet ämne på college, och läraren frågade hur många som röstat i allmänna val av studenterna. Det var bara utländska dottern som räckte upp handen. Han var redan innan väldigt entusiatisk för den svenska samhällsmodellen och blev nu nästan extatisk. Det låga valdeltagandet är ett problem.