lördag, 23 augusti, 2008


Äldsta skulle byta studentrum i Uppsala. Mor hyrde bil, vi lastade i lite grejor hemifrån och åkte dit. Vi skulle köpa ny säng, 120 cm, på plats. Vi for dit, köpte sängen som var gigantisk, rullade ut till bilen. Då visade det sig att det som jag trott var möjlighet att koppla kärra var en helt annan sorts krok. IKEAs hyrbil var trasig denna dag. Madrassen gick inte in i bakluckan. Jag ringde vänner. Ingen svarade. Vi satt på parkeringen med jättesängen och kom ingen stans. Jag gav upp. Äldsta ringde till min äldsta väninna, jag orkade inte det (hon kan ibland ha väldigt förnuftiga kommentarer till missar av det här slaget) – men hon sa ‘ring maken, han är nog på väg på cykel från stationen’. Vi ringde, och han har alltid gillat utmaningar och är väldigt praktisk. Inom tio minuter stod han mitt ibland oss, konstaterade att sängen inte gick in i deras betydligt större bil heller. OK, jag tar den på taket, sa han. Takräcke – nej då, sånt tjafs behövs inte. Han rullade ner fönstren, vi lyfte upp eländet på taket, och så snurrade vi snören genom fönstren runt madrassen. Sen körde vi, han först. Inga problem, det är match på studenternas, så alla poliser är där, som han sa. Och så hjälpte han oss att bära upp sängen från helvetet också. Detta var ett par år innan dottern och deras son bestämde sig för att dela säng s a s.

Riktig fruktsallad, inte leken nu. Det är mitt bästa tips förr att tappa ett par kilo. Jag blir lätt lite rastlös och plockar då i mig vad som råkar finnas till hands. Eftersom jag för sex år sen gick ner från storlek 44 till 38, och med ett kort mellanspel våren -06 (+6 kg, nästan borta nu), har hållit det, tycker jag att jag vet något i ämnet. Och nu är det ‘nästan’ som gäller, 1,5 kg ungefär. Det har en tendens att flyta lite upp och ner, det där sista kilot, men nu är det läge att ta tag igen. Och då är fruktsallad det bästa.
Ett päron i små tärningar, ett äpple likaså, en banan delad på längden och så skivad och en apelsin, i skinnfria klyftor, saften pressas över. Det får stå i kylskåpet, och när livet känns outhärdligt tomt, tar jag en liten skål. Vid 21.30 delar maken och jag på det som är kvar.

Rubriken kunde också varit ‘IKEA och jag, del 52’. Där vi bodde förut, stod utflyttade barns rum ungefär kvar. Vi behövde inte använda dom till annat. Och med någon extramadrass kunde vi utan vidare husera sju vuxna nattgäster. Och sängarna stod ju bara där. När man övergår till compact living åker sängarna ut. Blommiga soffan kan fungera som extrasäng. En hopfällbar bör inköpas. Jag satsar på IKEA. Dom har en modell, men tyvärr kommer den inte in förrän v ?? ja, ni vet hur det låter. Jag avvaktar, återkommer. Nu står det ett antal på lagret. Jag tar en, glad i hågen, övernattning närmar sig, betalar och åker hem. Sliter upp plasten, vecklat ut beskrivningen och börjar skruva. Men oj då, det saknas en ribba! Det går inte att ligga i den sängen. Diskuterar med grannen. Vi är överens, detta är dåligt. Jag återvänder till IKEA, återköp. Japp, det finns två sängar kvar. Hurra. Lastar in i  bilen, upp i hissen, tar av plasten, börjar skruva. Nu är jag ju nästan proffs. Snabbt och lätt. Men har man sett – nu saknas en av byglarna under mitten. Gnisslar lite tänder. Grannen och jag muttrar tillsammans. ‘Nu måste du verkligen säga till på skarpen, så här kan det ju inte vara, att du ska behöva åka fram och tillbaka hela tiden. Se till att dom packar upp den och kollar där nu’, säger väninnan uppmuntrande. Jag viker ihop sängen, knölar in i bilen, tillbaka in på återköp. Nu är jag lite upprörd. Kvinnan bakom disken är lugn, kliver fram och FÄLLER UT DEN ANDRA BYGELN som fanns där hela tiden. Fast det såg inte ut som på bilden, eller för all del förra sängen heller. Jag gjorde sorti med så stor värdighet jag kunde uppbringa och sade ‘sån tur att jag hittade företagets tekniska snille just här’. Suck.

Dagens andra tanke där jag satt på sängkanten gick till dig, Annica. Och Magnus. Det du berättar om Magnus är väldigt diskret, men så mycket förstår jag att han är bra, en man att glädjas åt och en fin pappa. Och Magnus: visst vet du vilket fynd Annica är! Goda minnen och glädje önskar jag er av hjärtat!
Min äldste son sa argt på systrarnas bröllop ‘varför måste alla tjata om att det är minsann inte roligt hela tiden – låt dom vara glada i dag!’. Klok pojke – i dag ALLT GOTT och all välsignelse över dagarna som kommer!