onsdag, 20 augusti, 2008


Nu tror jag att sovklockan hakat upp sig. Det rimliga är ju att när man sovit en lång stund så piggnar man till. Men i dag fungerar det inte. Jag lovar, skulle kunna gå och lägga mig omedelbart och sova hur länge som helst. Och jag var ändå ute och tog en snabbpromenad till coop nyss. Inför skolstart behövs nysatsning. Sonen tröttnade på vaniljyoughurt före sommaren. Nu hade jag läst att den ekologiska fjällyoughurten skull vara krämig med rik smak. Jag har en annorlunda def på krämig. Den här rann väldigt snabbt, och smaken var så där. Så vi gör ett annat test i morgon bitti.
I övrigt har sonen fått schema för i morgon, men inte riktigt för fredag. Han trodde dom skulle se en film då. Det kanske blir Gösta Ekman den jätteäldste som Gustav Wasa. Den var gammal redan när jag var barn. Men vi fick se den ändå. Återbruk.
Det fanns en 90-årig lanthandlare i byn där jag var barn. Han sålde gamla veckotidningar, eller sålde och sålde, men han försökte i a f, han och makan hade löst korsorden i dom. En ingift faster klagade, då sade han med orubbligt lugn ‘det som står i dom här tidningarna blir aldrig för gammalt’. Optimist.

Var går den gränsen? När blir P till T? Jag tyckte jag behövde vila lite och lutade mig på den blommiga soffan jag visat på bild en annan gång, och vaknade 2½ timme senare. Det var inte tanken. Jag har ett mycket vagt minne att maken passerade förbi och sade ‘nu skulle jag lagt mig (hans powernap) för 45 min sedan’ och då sov jag bara vidare drygt en timme. Att jag inte svalt ihjäl på kuppen var ju tur. Nu ska jag kolla runt lite, så jag inte missar nåt. En liten uppiggande tobakspaus blir det först!!

Det är lätt att säga att man ska acceptera sin situation. För det ska man förstås. Annars går en massa energi åt. Men att sätta gränser för sina egna ambitioner är svårt. Att veta att man inte kan och vet allt är en sak. Men att inte heller tycka att man borde kunna och veta mer än man gör, det är något helt annat. När dessutom så mycket i mitt liv går helt emot allt som ‘vi’ är överens om i samhället blir det också en belastning. En relation ska vara jämlik, man ska dela på alla sysslor, inga sysslor är könsbundna, kvinnor lever i ett strukturellt förtryck, det finns många floskler som flyger runt.
Jag säger ‘floskler’ för det har inte mycket att göra med mig och mitt sargade liv att göra. Det låter rentav som ett förakt för svaghet.
Maken och jag är gifta. Vår relation är INTE jämlik, jag utför alla sysslor – det är inte könsbundet, för jag gör allt, och jag är inte strukturellt förtryckt, men mina löften att leva i nöd och lust med maken kan jag inte gå ifrån för att han inte kan handla mjölk eller steka köttbullar längre. Men samhället bidrar till min omöjliga situation, visst, för fanns det någon sorts kontaktperson att ta en genom den administrativa djungel man drabbas av mellan kommun och landsting, så vore det lättare. Men pengar sparas. Till något bättre och mer värdefullt. Jag ska träna mig på att acceptera det jag inte kan förändra, och eftersom det är ett ganska brett spektrum känns det lite stort just nu.
Jag traskade med raska steg till mitt samtal i dag, men jag märkte när jag gick hem att jag bitvis gick så långsamt att maken kunnat gå ifatt mig. Gröten där uppe skvalpar runt.

Ibland köper jag trisslotter. Det började jag med för några år sen. Jag blev slumpvis utvald att delta i ett språkprojekt inför talstyrda datorer. Man fick fylla i ett frågeformulär och så på telefon tala in ett stycke text. Maskinen skulle förstås lära sig tolka olika dialekter. Som belöning fick man välja lite olika, jag valde triss, förjag hade aldrig köpt själv. Och jag vann 50 spänn! Det är på den nivån fortfarande.

Har laddar jag för att ringa om makens ev ersättning. Jag ringer fackets förbundskansli, väntar i telefonkö, kommer till en telefonist, förklarar mitt ärende, kommer till en förtjusande kvinna som inte har en aaaning och som ger mig två tel nr till andra lokala fackliga företrädare. Jag biter ihop och ringer den som inte svarat på mail, men det är förstås telefonsvarare – jag talar in en vädjan att få mailsvar. Jag ringer upp nästa nr på listan. Telefonsvarare. Jag talar in där också. Jag är en normalbegåvad kvinna i mina bästa år, men jag behöver och vill ha hjälp med tolkning av de papper vi fått. Nu är jag mest uppgiven. Kanske bäst jag rensar handväskan eller något annat konstruktivt och konkret. Tänk om jag hittar en icke-skrapad trisslott och vinner 1 Mkr x 2, det vore bra. Maken sa irriterat inför dagens skrap ‘varför säger alla att dom tänker ut och resa lite?’ – ja vad ska dom säga, sade jag, mycket få säger väl ‘jag tänker köpa sprit och gå på bordell tills pengarna är slut’ – så om jag sitter där och skrapar en dag så får jag väl säga det då.

Uppdatering – när jag var borta ringde den jag bad om mailsvar från. Vad var det som var så svårt när jag uttryckligen sa att jag inte är hemma em eller i morgon fm så mailsvar,tack! Hur kan det missförstås??