söndag, 17 augusti, 2008


Som Nasse säger. Alla ni som är vana bloggare med fantastiska siffror kanske inte förstår det här, men jag har lite svindel – just nu när jag kollade har jag totalt haft 9 999 besök sen starten i juni. Kul och lite märkligt. Väldigt märkligt egentligen. Så tacksam jag känner mig för så många fantastiska kommentarer och så många nya sidor jag själv hittat till. Jag har ju ingen särskild inriktning – mitt liv har inte det, så jag fortsätter så. Välkomna igen!

Jag blev tagen när jag läste hos Amalia med grisarna om familjetrassel, som man inte vill bli indragen i. Mina föräldrar var inte skilda. Men mamma var änka. Hon hade två söner med sin förste man. Han dog på min yngste halvbrors 4-årsdag. Sen klarade han inte födelsedagar resten av livet. Han hade legat okontaktbar ca ett år då. Och mamma hade träffat pappa då. Detta talades det aldrig om. Dvs övrig familj visste ju, men inte jag som föddes sex år senare. Men ingen talade om det. På olika krångliga vägar listade jag ut delar av det här under min barndom. En gång när mamma hälsade på frågade jag henne, och hon berättade en del om sin förste man och hans svåra sjukdomstid. Jag frågade var han var begravd. Mamma såg väldigt tveksam ut och sa ‘det var väl i Aneby’. Senare pratade jag med min bror, det var han som berättade om sin 4-årsdag, och han blev alldeles vit i ansiktet och sa ‘han var begravd i Motala, för det har jag tagit reda på’. Mycken samlad tystnad där. Om många saker. Nog borde vuxna ta sitt ansvar, berätta så neutralt man kan, inte skuldbelägga barn, inte begära att någon ska välja sida i något som hände för länge sedan. Vara rak.

Jag ogillar spindlar. Rätt mycket faktiskt. Skulle aldrig mata dom med bananflugor. Aldrig. Härommorgonen när jag stod och läste psaltarpsalmer såg jag i ögonvrån att det dök upp en JÄTTESTOR vid golvlisten. Försökte hålla koll samtidigt som jag läste och det var förstås versen ‘både människor och djur hjälper du Herre’ och då kändes det lite taffligt att avbryta för att slå ihjäl spindeln. Kung David och spindeln, tänkte jag, fortfarande med spindeln i ögonvrån, men när djuret fortsatte framåt och skulle krypa in i min Bibel fick det väl ändå var nån måtta. Den såg ungefär ut som bilden fru Kaos lagt upp. Långa ben. Väldigt snabb. Jag knackade i golvet bredvid den, och blixten stod stilla, kan jag säga. Men den försvann. Kan den ha tagit sig ut själv, tro? Nästa gång dör den, lovar, den eller jag, känns det som. Och då väljer jag.
Maken jagade en gång i barndomen på cykel en tjej runt halva Tureberg med knuten näve skrikandes ‘jag har en spindel, en spindel’ – det hade han inte alls, men hon nästan dog.

Sen lunch blev det i dag. Strimlad skinkstek, brynt med en hackad gul lök. Över i gryta. Sen fräser man champinjoner och skivad squash, lägger över i grytan, passerade tomater, vitt vin, timjan, basilika, buljongtärning, salt och peppar. Lock på, koka stilla ca 20 min. Och ugnsstekt potatis till. Och grönsallad med tomat, salladslök, flingsalt och dressing. Och för min del, resten av det vita vinet.
Men snart vill dom ha mat igen.

Vi står och sliter med vår tandtråd så gott vi kan. Maken berättade i dag att när han senast var hos hygienisten frågade hon hur han gjorde med sina tänder. ‘Ja, jag startar med tandtråd’ sa han. -‘Men du har ju bara en hand’ säger det korkade fruntimret. ‘Jag använder bygeltandtråd’ sade maken behärskat.
Nu är det så att han har två händer, men den ena är förlamad. Och bygeltandtråd måste väl vara känd för ett proffs eller? Hon borde, tycker jag allt, ha frågat ‘hur gör du då?’. Detaljer för andra, men för den som kämpar varje dag och stund känns det så onödigt. Faktiskt.