lördag, 2 augusti, 2008


Äldsta dottern och familjen har köpt årskort till Basel Zoo, fast dom bara bor där ett halvår. Det är där det händer, som hon säger.
Fina omgivningar och mycket djur. Fast nyligen lyckades en av girafferna hänga sig i ett lekredskap (för giraffer) i en trädkrona. Den dog. Och det finns en stor damm med flodhästar som plaskar och sprutar vatten på besökarna. Bredvid är det ett savannlikt område med zebror och strutsar. Förra sommaren blev en av flodhästarna irriterad, hävde sig ur vattnet och massakrerade en zebra inför alla barnfamlijer.
Och i våras var en skolklass 12-åringar där, och en livlig gosse tog sig över staketet och ramlade ner i varggropen. Han blev bara biten i armen.
Och som dottern sa, nu har dom ställt jättemycket växter framför staketet till krokodilerna och dom såg väldigt mätta och slöa ut. Kan det ha hänt något där också?
Dom går dit nästan dagligen, ska jag vara orolig? Lilla pussgurkan är ju himla liten, men dottern är inte så jättelik, hon heller. Det kanske finns nåt djur som tycker hon ser ut som en lagom middag??

Lite perverst är det kanske att läsa (person)annonser som jag gör, men jag vet att jag inte är ensam. Lite ur dagens skörd:
Uppvaktning undanbedes. Fira hemma, kom till korta, jag firar borta.XX (ur lokaltidningen) – Hur tänker hon? Vet hon vad ‘kom till korta’ betyder, eller skulle det bara rimma på ‘borta’? *fniss*

Och vigselannonsen Kärleken är vänskapens lillasyster – hur får man till något så korkat? Ett så besynnerligt liv dom måste ha.

Men dödsannonsen med följande ovanliga citat ur Höga Visan gillade jag.
Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen,
f
ör att se om vinträden slagit ut, om granatträden hade fått blommor.

Längtan till det blommande Paradiset, oh ja. Och till kärleken, jag läste vidare i Höga Visan:
Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?

Att längta efter verkligheten själv, bortom alla våra bilder och föreställningar. Att komma hem.

Kondis som i tårta då. När jag stod och knappt fick ut dotterns bröllopstårta kom jag plötsligt i håg ett par somrar tidigare. Familjen hade varit vid havet och stannde till för att köpa något trevligt. Deras blåbärspaj t ex är mycket välkänd i trakten. Före mig stod en lätt grånad man i vit kortärmad skjorta. Han köpte både ett och annat och till slut pekade han på grädd- och vaniljfyllda strutbakelser. ‘Två såna också, tack’ – damen bakom disk sa misstänksamt ‘och hur långt ska du?’. Han nämnde en ort 6 mil bort. ‘Ja, då säljer jag dom inte. Dom surnar’, sade hon. ‘Ja men vi kan äta upp dom på vägen’ försökte han. ‘Nää’ sade hon, end of conversation. Han tog moloket sina påsar och gick. När han vände sig om hade han fluga och jag kände igen en mycket välrenommerad jurist. Men nekad att köpa bakelser blev han. Säljteknik har hon, damen, eller?

Jag utgår från att ni inte räknar, inte jag heller, men maskinen gör. Och detta är inlägg 200. Jag skulle ju kunna säga att allt är Hosannas fel, hon drog in mig i det här. Men så många fantastiska människor jag mött så här, inspirerande och stödjande. Med olika språkliga ideal, olika liv, mycket smärta, mycket glädje.
Närhet till andra är något stort, det är utlämnade på många sätt, visst, men ingen behöver läsa någon annans tankar och liv. Att göra det är att ta emot ett förtroende.
Och att kunna skämta om det mest allvarliga, det är viktigt för mig, men också att inte såra någon.
Kära ni som skriver här – ni överraskar mig så ofta på ett fantastiskt sätt – tack och allt gott önskar jag er, det vet ni!
Och ni som tysta smyger runt – välkomna – ni är förvånande många, och som sagt, den som återkommer får ‘skylla sig själv’ som vi säger hos oss. Dotterns svägerska var mycket liten när påven Johannes Paulus II blev skjuten och satt på golvet framför tvn och pysslade. Föräldrarna kommenterade det hela lite upprört, men hon tittade svart upp och sa ‘han får väl skylla sig själv’ och det är sen ett bevingat ord, ur en treårings mun.