I dagens SvD finns en understreckare som jag läste med stort intresse. Merete Mazzarella är författare. Hon går igenom hur samhället under de senaste 200 åren har sett på kvinnlig ‘galenskap’ i synnerhet i samband med brott begångna av kvinnor.
Mot slutet kommer hon in på dagsaktuella förhållanden, Susan Brownmillers ‘Against Our Will’ (1975) som förkunnade våldtäkten som den grundläggande relationen mellan könen. ‘Plötsligt framstod den moderna kvinnan som lika svag och hjälplös som det sena 1800-talets, för om alla män är potentiella våldtäktsmän så är ju alla kvinnor ständigt i fara’. Och hon skriver vidare ‘Det var på 80-talet man lanserade tanken att kvinnor mycket väl kunde vara incestoffer utan att komma ihåg det, att minnena förträngts men kunde hämtas upp i ljuset genom terapi. 1988 utkom den i första hand amerikanska rörelsen bibel, ”The Courage to Heal”, som såldes i över 800 000 exemplar. Kvinnor uppmanades att misstänka incest om de kunde svara jakande på frågor som ”Har du svårt att känna motivation? Känner du dig alienerad eller ensam? Har du problem att utföra saker som du föresatt dig? Känner du att du borde vara perfekt? …Känner du dig maktlös?”‘
Mazzarella avslutar med frågan ‘Varför vill så många kvinnor i dag så gärna se sig själva som maktlösa?’

Och det förvånar mig också, dagens unga kvinnor har faktiskt väldigt stora möjligheter att leva fantastiska liv, men det goda livet kommer inte bara till en. Självklart måste man kämpa, både män och kvinnor, tillsammans, med en rimlig dos av förtroende sinsemellan. Alla, och inte ens de flesta, män är knappast djur i större utsträckning än kvinnor. Det är lika fördelat, tror jag. Samarbete och kärlek. Och hjälp till dem som verkligen är offer i svåra situationer, så att inte pendeln svänger från att alla är incestoffer till att ingen skulle vara det. Realism och klarsyn, ansvarstagande.