juni 2008


Tack – jag lever än, om någon undrar. Jag undrar själv. En utflykt var planerad i dag. Innan man åker störtar man (i a f jag) runt i lägenheten och fixar det lilla sista. Bäddar, diskar grötkastrullen, och så tänkte jag då dra upp golvklockan. Nästa lördag tänkte jag vara tillbaka i gamla hjulspår och dra upp den då, så jag ska ha en liten chans att komma i håg. Jag vill ju inte att den stannar, som bekant.
Men mannen som lagade den sade innan han gick att man nog ska hålla i loden när man drar upp dem, så blir det mindre slitage. Jag tänkte på det i morse, inte vill man ha slitage heller, så jag stod och höll och fick hela kedjan i ena handen och bara lodet kvar i andra (dom ska sitta ihop alltså, krok och ögla). Detta är alltså en hyfsad katastrof. Minuter innan vi måste åka, maken rätt upprörd, antyder att jag är inkompetent uppdragare. Tack jag har gjort detta utmärkt länge, ända tills jag fick det goda rådet, va! Jag lyckas rota fram en virknål i lagom storlek och börjar pilla, men tiden (ha!) räcker inte. Det får ligga tills vi kommer tillbaka.
– Ett tag lyckades jag haka kedjan åt fel håll, och om så maken kunde låta bli kommentarer så vore det i a f inte svårare. Men nu har den gått i tjugo minuter.
Det värsta var att stå och peta fram den en kvart i taget och lyssna på de olika långa melodisnuttarna och så timslagen. Det blir rätt mycket pingel från fem i nio till halv sex. Till och med maken sa sig ha fått nog för en stund, han sover lite just nu.

Annonser

Allt bestämmer man inte över. Att möta vänskap är stort och rätt ofta oväntat. Min svärfar hade den bestämda uppfattningen att man inte kunde få nya vänner efter tidig ungdom. Jag hade en känsla av att han efter ett par decennier fortfarande räknade mig som en rätt ytlig bekant. En så sorglig tanke för alla oss som kanske hamnat bland en samling knäppskallar från början.
Men jag kände en annan äldre herre, som bodde i Uppsala hela sitt vuxna liv. Det betydde i hans fall att han ständigt såg nya generationer studenter vissla förbi. Men han skaffade hela tiden nya, goda vänner bland dessa så mycket yngre människor. Han lät sig inte begränsas, lite blyg för damer var han, men han kunde överkomma det med. Han var på många sätt ett föredöme. Och en av mina käraste vänner i livet var en kvinna, äldre än min mamma. En fantastisk, gladlynt fördomsfri människa, som man kunde tala om allting med, aldrig chockerad, alltid beredd att se nya aspekter i livet, med en djup personlig fromhet. På hennes begravning visade jag ett fint kort hon skrivit till mig, med sin oerhört typiska vackra handstil. Ett av barnbarnen sade ‘men kunde farmor engelska?’ Jo, farmor kunde engelska alldeles utmärkt och mycket annat också. Att kunna se andra människor som gåvor, det är stort. Att möta andra med öppna ögon och ett öppet hjärta.

Som jag antydde förut ville datorn ta en time out i går. Nu tittar jag misstänktsamt på den hela tiden. Jag känner att vår relation är förändrad, varför blev det så här? Bara för att jag ville vara mer säker, eller var det något annat? I morse (efter mina mått) skrev jag ett halvlångt stycke som den bara vägrade att dela med sig till er av. Men det var väl lika bra. Datorn har bättre omdöme än jag. Eller var det FRA, i s f har dom för lite att göra.

Senaste och senaste, det var inte så många innan den heller, men dock.
För ett par tre år sedan, nja säg fyra, kan det varit, anyhow. I min lilla del av världen befann sig plötsligt SvT teater eller vad det nu heter och skulle provfilma statister för en mindre serie om Linnés liv. Jag blev (faktiskt !) tillfrågad och fick en tid . Jag traskade dit och satt och väntade en liten stund. Så fick jag gå in och prata med en stackars kvinna som hade detta som jobb. Det togs bilder på längden och tvären och t o m en kortare filmsnutt. Inspelningdagar bokades. Så tog dom alla mina mått så kläderna skulle sitta bra. Fine. Kändes lite kul.
Sen kom ett brev att man tyvärr inte var intresserade, eller hur dom nu skrev. Men eftersom min insats skulle varit Linnés DÖDA mamma, så tog jag det med fattning. Dom hade hittat någon som såg dödare ut än jag helt enkelt. Det kan man väl leva med. Sen sändes eländet och Linnés d m var inte med alls.

Inte nog med tandhygienisten – när jag kom hem skulle jag vara lite datateknisk -ha! – och installera ett nytt virusprogram. Man kan ju inte veta vad man drar på sig när man är runt ute i världen. Jag tyckte jag lyckades storartat. Men hur det nu kom sig, i kväll när jag satt och skrev ett alldeles ordinärt mail, så bara gav maskineländet upp och visade konstiga blå sidor med märkliga meddelanden. Jag blev helhysterisk, sonen tittade kallt och sa ‘har det aldrig hänt dig förr, mig händer det nån gång i månaden’. Ja ha , så nu har jag hållit på och startat om, sagt elaka saker till datorn, behärskat mig mot sonen, startat om igen etc. Blodtrycket är uppe nu, så är det, men jag har kontakt med världen igen, tror jag. Suck.

Skål Tingeling!

Känner där jag sitter i regnet att nu vill jag minnas något bättre. Detta kommer jag att tjata om fler gånger.

Första gången jag var i Rom väntade jag äldste sonen. Vi åkte en resa med folk vi kände, reseledaren var nyss pensionerad, så vi tänkte att detta blir lugnt. Lagom för en gravid kvinna och så. Men vilket tempo han höll – puh! Det var så här års och rätt varmt, en del promenader men mycket buss och mycket kyrkor. ‘Här har vi nu 14 minuter, sedan ska alla vara i bussen’ som fältropet lydde. Och så fick vi nästa ställe presenterat i bussen, så vi skulle vara koncentrerade. Vi bodde hos birgittasystrarna vid Piazza Farnese, och dom var extremt angelägna att folk inte skulle bli magsjuka, så ALLT var kokt och inte särskilt kryddat. Men de har en fantastisk takterass och lite annan mat blev det, och jag kände mig så hemma.
Sen har maken och jag åkt tåg ensamma till Rom.
Och vi åkte några gånger med de tre äldsta. Första gången var äldsta dottern ca 15-16, blond och söt. Vart hon drog fram visslades det konstant, hon knyckte lite och ‘va larviga dom e då’, men när vi stod på Arlanda igen tittade hon sig förvånat om i tystnaden. Man vänjer sig fort.
Så mycket vi har promenerat och så mycket god mat vi ätit och så roligt vi har haft.
Nu ska vi åka i september under andra omständigheter. Maken, som säger ‘tänk så mycket jag sprungit runt där’ vet att den här gången blir det annorlunda, men vi ser ändå fram mot det med förväntan. Ljuset, folkmyllret, kvinnorna på vespor, Campo dei Fioris marknad, Tibern som kan se rätt äcklig ut i september, äta i det varma mörkret, glassen, rödvin, pasta, gorgonzola och kyrkorna. Snart.

 

 

« Föregående sidaNästa sida »