Det råkar vara så att jag hållit på att fostra barn förfärligt många år. Det blir så om det blir ett hopp mellan s a s. Faktum är att mellan vaknätter, krupp, bajs, spyor och allt annat som hör till har jag tänkt en del på hur och varför man fostrar. När man nu gör det. Ibland blir man fostrad av de små liven också. Man blir påmind om sin egen absoluta otillräcklighet, att man t ex säger saker till barnen som man aldrig, aldrig trodde skulle gå över ens läppar – för mamma sa ju så. Puh! Men mellan varven då.
Och jag tror faktiskt att det är viktigt att försöka se sina barn som unika individer, inte bara som potentiella offer för könsmaktsordningen. OBS jag har både döttrar och söner. Styrka har uppmuntrats hos alla, alla har fått gråta när det har varit så. Vi är alla en produkt av både arv OCH miljö och det är inte bara jag som är miljö, men min bit får jag göra det jag kan av.
Yngsta dottern, ungefär i trean då, kommer hem en torsdag och ser missnöjd ut. Mor steker plättar. Efter ett tag, dottern surt ‘jag klippte till Peter så han fick näsblod i dag’. Stressad moder ‘men snälla du, så får man absolut INTE göra, man måste ju prata i st’ – dottern, med mycket bestämt ansiktsuttryck ‘han spottade på min regnrock’ – modren igen ‘det var inte heller bra, men ni var dumma båda då’ , – dottern igen ‘ja, fast han hade spottat på Jennifer också’. Där någonstans avstannade det hela. Telefonen ringde, mycket upprörd grannkvinna ‘vet du att lilla A slog Peter så han fick NÄSBLOD!’, jag, vid det laget rätt neutral ‘jo det var ju inte bra, men jag utgår från att han berättat att han spottade på tjejerna? Så vi får väl tala med dom på varsitt håll, eller?’ -tack och hej. Så särskilt timida blev inte mina döttrar heller.
Jag minns att jag läst om Alex Schulmanns mor, som av sin fader placerats i klosterskola, franskspråkig dessutom. Hon tyckte nunnorna var orättvisa. Öm fader skulle försöka tala med abedissan, som tittade kallt på honom och svarade ungefär ‘eh bien, det är lika bra hon vänjer sig – hon ska ut i herrarnas värld’. Man måste lära sig att stå upp för sig. Utan att se ner på andra. Mer kärlek och tolerans, tack!

Annonser