När man flyttar tappar man bort saker. Om man som jag dessutom slänger två containers, så försvinner en del. Det är ju meningen och hittills har jag inte saknat någonting. Jo, en tub HTH försvann oförklarligt och en gladlynt porslinsängel som skulle stått ute på fönsterbrädan vid Jul har möjligen flaxat hem. Men ett par månader före flytten tappade jag ett örhänge första dagen jag använde det, aldrig upphittat. Jag misstänker att det gled ner i bilsätet och jag kan ju inte demontera stolen för det tycker jag. Men för tio dagar sedan tappade jag mitt radband. Inget sånt där stort med femtio kulor och ett hängande kors, nej detta är en liten fickmodell. Tio små kulor på ett resårband med ett litet liksidigt kors påträtt. Lagom runt långfingret ungefär. Jag har det alltid i fickan. Om jag står i en kö stäcker jag ner handen och påminner mig att det finns en värld bortom där jag är. Alltid, hela tiden, finns det människor som ber, som tillber, som önskar sina medmänniskor gott. Jag får gå in i den skaran och vara med. Och annars när jag bara kommer emot det under dagen är jag tacksam att veta att någon annan har tid när jag inte har. Men det var bara borta. Jag letade i lägenheten, hissen, trappan ner, på närmaste trottoaren. Tomt. Men i dag, när jag kommit hem och skulle ta bilnycklarna ur fickan var fickan inte tom. Där låg mina tio kulor med sitt lilla kors. Bra.

Annonser