Tack – jag lever än, om någon undrar. Jag undrar själv. En utflykt var planerad i dag. Innan man åker störtar man (i a f jag) runt i lägenheten och fixar det lilla sista. Bäddar, diskar grötkastrullen, och så tänkte jag då dra upp golvklockan. Nästa lördag tänkte jag vara tillbaka i gamla hjulspår och dra upp den då, så jag ska ha en liten chans att komma i håg. Jag vill ju inte att den stannar, som bekant.
Men mannen som lagade den sade innan han gick att man nog ska hålla i loden när man drar upp dem, så blir det mindre slitage. Jag tänkte på det i morse, inte vill man ha slitage heller, så jag stod och höll och fick hela kedjan i ena handen och bara lodet kvar i andra (dom ska sitta ihop alltså, krok och ögla). Detta är alltså en hyfsad katastrof. Minuter innan vi måste åka, maken rätt upprörd, antyder att jag är inkompetent uppdragare. Tack jag har gjort detta utmärkt länge, ända tills jag fick det goda rådet, va! Jag lyckas rota fram en virknål i lagom storlek och börjar pilla, men tiden (ha!) räcker inte. Det får ligga tills vi kommer tillbaka.
– Ett tag lyckades jag haka kedjan åt fel håll, och om så maken kunde låta bli kommentarer så vore det i a f inte svårare. Men nu har den gått i tjugo minuter.
Det värsta var att stå och peta fram den en kvart i taget och lyssna på de olika långa melodisnuttarna och så timslagen. Det blir rätt mycket pingel från fem i nio till halv sex. Till och med maken sa sig ha fått nog för en stund, han sover lite just nu.