Allt bestämmer man inte över. Att möta vänskap är stort och rätt ofta oväntat. Min svärfar hade den bestämda uppfattningen att man inte kunde få nya vänner efter tidig ungdom. Jag hade en känsla av att han efter ett par decennier fortfarande räknade mig som en rätt ytlig bekant. En så sorglig tanke för alla oss som kanske hamnat bland en samling knäppskallar från början.
Men jag kände en annan äldre herre, som bodde i Uppsala hela sitt vuxna liv. Det betydde i hans fall att han ständigt såg nya generationer studenter vissla förbi. Men han skaffade hela tiden nya, goda vänner bland dessa så mycket yngre människor. Han lät sig inte begränsas, lite blyg för damer var han, men han kunde överkomma det med. Han var på många sätt ett föredöme. Och en av mina käraste vänner i livet var en kvinna, äldre än min mamma. En fantastisk, gladlynt fördomsfri människa, som man kunde tala om allting med, aldrig chockerad, alltid beredd att se nya aspekter i livet, med en djup personlig fromhet. På hennes begravning visade jag ett fint kort hon skrivit till mig, med sin oerhört typiska vackra handstil. Ett av barnbarnen sade ‘men kunde farmor engelska?’ Jo, farmor kunde engelska alldeles utmärkt och mycket annat också. Att kunna se andra människor som gåvor, det är stort. Att möta andra med öppna ögon och ett öppet hjärta.