onsdag, 25 juni, 2008


Nu pinglar visserligen golvklockan kvart över elva, men det ska väl inte hindra. I morgon fyller den yngste år och har önskat chokladtårta med någon slags tryffeltjosan överst, och nu är det dags för tryffeltj. Snart. Han fick redan i dag kalsonger också. Låter lite futtigt, men mor drog kortet för 1200 spänn lite drygt, systern flämtade i telefon och sade chockat ‘men hur många dussin var det då’ – ack nej, men det blir nog bra.
Han föddes mitt på dagen, vi hade åkt in tidigt på morgonen, men det drog ut lite. Fadern fick mat hela tiden, frukost och lunch och så och jag bara saftsoppa, det minns jag tydligt. Men han föddes i a f dagen innan hans äldsta syster åkte till USA i elva månader, så dom hann träffas. Och Dopet hade jag bokat med familjens vän till 8 juli, och det hann han ju vara med om, annars hade det varit lite snopet. Mors glädje på ålderns höst, stackarn.

Annonser

Här – på soffan – slocknade jag totalt i två timmar – datorn finns till höger om mattan. Tomt huvud – undrar vad ni andra gjort under tiden – jag kollar runt lite!

Förut, när katastrofen slog till, ungarna slog sig blodiga, makens hälsena gick nästan av eller det allmänt oväntade, började maken alltid hoppa upp och ner, totalt oorganiserad och arg, jag kopplade omedelbart på autopiloten, handlade rationellt och praktiskt, fixade och ordnade upp. Efteråt föll jag ihop i en liten hög, grät och tittade tomt framför mig över hur det kunde ha gått. Han tog mig alltid i famn, tröstade med sina varma händer ‘det gick ju så bra, det ordnar sig nu’.
Nu är också detta borta. Han kan ju inte hoppa upp och ner, han tjatar och tjatar i st. Och jag kan aldrig kosta på mig att falla ihop efteråt, för det finns inget efteråt. Det gör ont.