måndag, 23 juni, 2008


Familjer utvecklar interna kodord genom åren. Hos oss säger vi uppmuntrande ‘man kan alltid va’ snygg’. Ernst-Hugo Järegård (neurotisk, präktig diva) berättade om sin krävande far, advokaten (?) från Ystad som varit och sett sonens första roll på scen och så bjöd han på middag. Fadern – lätt kritiskt tonfall på skånska ‘ja-a men du såog ju för räälig ut’. E-H -‘ja, men, far han va’ ju neeiger’. Fadern, förkrossande ‘ja-a, men man kan alltid va’ snygg’. Appropå Hosannas klädbekymmer på fest.

Annonser

Så, nu testar jag avslappning i stället. Tog just ut en rejäl chokladtårta ur ugnen. Fast med mycket små bokstäver stod det ‘kan innehålla spår av soja och nötter’ på chokladkakorna såg jag när jag smälte. Jag vill ju inte att morgondagens gäst ska dö på dörrmattan här, så jag får väl gå förbi torghandlaren och sno åt mig rabarber på väg hem i morgon. Paj à la Annica (eller Linda Skugge då, men jag läste hos Annica) är bäst. Jag avstår från att torka köksgolvet.

Efter visst övervägande har jag nu bestämt mig för att avbryta projektet Landstingets goda råd, jag och gravstenarna. Det får nog bli som det kan med stenen, men jag tror att man kanske behöver lite omedelbar positiv feedback, om det ska fungera bra. Att sitta och älta på egen hand, att inte tala om det  enormt positiva upplägget ‘vad gör du om du får veta att du ska dö inom sex månader’  – jag gick ju igång förstås, men med lite eftertanke är det ganska idiotiskt för en hyfsat trött person, som just knölat in sig i vården p g a negativa repetitiva tankar. Jag vet inte hur man tänkt när man lagt ut detta, men mig passar det nog inte, det blir värre då, det ser jag själv också. Jag tror jag behöver mer jordgubbar, kanske, eller nåt. Jag återkommer. Jo då.

Fast ibland undrar jag, och detta är mitt på dagen, inte i nattens dunkla stunder eller en morgon efter ångestdrömmar, jag undrar varför jag ska slita med ett försöka skaffa ett bättre liv. Möjligen vore det bättre, både för mig och omgivning, att be att få rejält verkande piller, gärna i glad färg, om en del av mig försvinner – so, let it be. Jag ska fråga den störste pillerexperten i mitt liv, som råkar vara på väg mot en kopp kaffe i mitt enkla hem i morgon. Men viljan är nästan slut nu, fötterna går vidare.

I mitt projekt att hantera livet bättre ingår, på läkarens uppmaning, att titta på lite råd på L-tingets hemsida. Jag skrev plikttroget ut och jobbar lite med detta. En punkt var att fundera på vad man ville skulle stå på ens gravsten. Jag fattar tanken, vad man vill bli hågkommen för, man ska fundera över sina prioriteringar etc. Men hos oss är vi så konkreta när det gäller sånt, så jag kommer liksom inte dit det var meningen. Jag startade lite vid frukosten i dag. Men maken gick omedelbart igång och berättade hur vår gravsten ska se ut, inte mycket att fundera på för mig där. Och så började han välja psalmer till begravningen (sin) och det var fortfarande inte så mycket om mina prioriteringar där. Jag kanske ska göra detta tyst annars landar jag ännu mer snett än vad man kunde tro var möjligt. Jag har börjat fundera på vad man ska göra med sex månader kvar att leva (en annan uppgift). Jag fattar vart dom menar att man ska komma, men dit kommer inte jag. Jag känner att jag går i gång på att städa den byrå som inte hanns med innan vi flyttade, och att börja bråka med vården så att maken ska få så bra omsorg som möjligt, och helst skulle jag hoppas att han hann träffa någon glad(are) och trevlig kvinna (hon får gärna vara snygg, fine by me) som kan dela resten av hans liv.