torsdag, 19 juni, 2008


Ja, folk har dött med skorna på, det fattar jag också. Men jag läste en notis i pappersSvd och gick då in här och fattar plötsligt ingenting. I pappret stod det att man äntligen hittat en vänsterfot, men inget spår av den på nätet. Tingeling hade för ett tag sen en fundering om det här, och jag kan väl inte säga att jag grubblat oavbrutet, men lite konstigt är det. Flyter verkligen höger- och vänsterfötter olika?

Annonser

Sonens datorskärm förklarades officiellt död 20.43 i dag. Detta är ett elände. Det betyder två lätt datorberoende personer under samma tak med EN dator (MIN!). Och i morgon är det, som bekant, midsommarafton. Hur många maskinbutiker känner ni som är öppna då? Ingen i vår närhet i a f. Och knappast på midsommardagen heller. Elände, elände. Och det regnar. Men vi har tak över huvudet och jordgubbar. På söndag em blir det nog färd till metropol. Det är jag som har körkort, så han får väl se till att jag lever då fortfarande, sonen. Så nu lever jag med dataspelens hemtrevliga ljud i bakgrunden. Det också. Lång helgs färd mot söndag em.

Jag har inget emot midsommar, nej, inte egentligen, men det är inte en jättegrej för mig. Men jag förstår efter förmiddagen att jag är helknäpp på den punkten också. Varför är jag förvånad? Men varenda – VARENDA – människa på mitt andra jobb sade antingen ‘glad midsommar’ eller ‘ja, nu är det snart midsommar’ och det var väl noga, taget, samma tanke. Folk som jag inte bytt många ord med, stack in huvudet i mitt lilla krypin och sade ‘glad midsommar’ – gulligt, visst, men rätt konstigt faktiskt. Och det var sååå jobbigt att dom inte hunnit med detta och detta, för nu var det ju MIDSOMMAR.
Ursäkta, har jag missat något – kommer världen att gå under på söndag kväll? Och om så är fallet, så struntar jag personligen blankt i om jag inte hunnit färdigt på jobbet.
Jag tror det är Suzanne Brögger, den här gången också, som sagt ‘det är sällan någon bryter sig in och stjäl disk’ – tänk på det och slappna av lite – OK?? Och man behöver inte ha den bästa midsommaren någonsin just nu, den kommer när det är dags.

Det kom lite oväntat, men här rasslar osorterade minnen upp:
barn ett kunde jag inte amma alls, BB var väldigt ohjälpsamma, man fick sätta sig vid något som hette ‘syster Engnells mjölkmaskin’ (kanske något annat än m-maskin, men det var vad det var) en förfärlig sak med en sorts glaskupa man trädde på bröstvårtan, och så slog man på knappen och tjoff! sög den ut ens stackars vårta till en köttbulles storlek – aj, aj och så sprack den. Inga fler detaljer om det.
Men till barn två fanns det en liten intruktionsbok om amning – jag läste och ammade i sju månader. Jättebra. Nummer tre – lika lysande – åtta månader den gången. Nummer fyra, rätt många år senare, han var tre veckor och vi sov borta en vecka. Jag fick jobba en del med det hela, var tredje timme så där. Det var dags igen och fikatime för alla dessutom. Jag satte mig i ett diskret hörn, kom först till lokalen, en stilig, betydligt äldre herre närmar sig mitt hörn, pensionerat medicinalråd, mycket ö Östermalm om man säger så. Jag tänkte trött ‘han får skylla sig själv’, men han stannade framför mig och log det allra blidaste leende och sade ‘ammande mödrar är det vackraste jag vet – jag har jobbat så mycket med amningsfrågor i u-länderna’. Jag hade tyckt han var allmänt trevlig, men då ÄLSKADE jag honom. Och han gav mig mod att det närmaste halvåret ha med gossen dit jag behövde gå. Jag ammade på sammanträden där jag var ordförande och när det behövdes. Ingen klagade, vad man sade vet jag förstås inte, men faktum är att jag hörde faktiskt inte någon som antydde klagan. Jag vet att man t ex i USA anser det ytterst olämplig att amma annat än i största enskildhet, men man kan ju hantera sig lite diskret även i offentligheten. Det är min bakgrund.
Men denna kvinna – nä, hon kommer mig att tänka på när en rektor fräste lite över en ammande lärare. Jag tänkte att han var lite trångsynt, hon kanske var nyinflyttad och ungen kanske var pytteliten. Nja, det visade sig att barnet var 2 – 3 år, traskade runt i klassrummet och gick då och då fram till modern och slet upp tröjan och tog sig en slurk. Eleverna, 16-17 åringar, tyckte inte det var OK.
Och dottern i reportaget, som vill fortsätta ‘tills hon gifter sig’ – ja, det kommer aldrig att hända. Jag menar gifter sig, vilken karl vill ställa upp på något så pass besynnerligt. Att bara modern låter det passera tycker jag tyder på att alla hästarna inte är hemma.

 

Varje dag – nya möjligheter. i morse hade klockf*anskapet stannat. Den ska dras upp med lod en gång i veckan. Tidigare har vi alltid gjort det lördag kväll. I lördags var det ju bara ett par dagar sedan den sattes i gång, så jag gjorde det inte. Letade förtvivlat i inandömet efter de små hakarna man drar i, drog, och satte i gång pendeln. Klockan SLOG INTE, och slutade gå ö h t efter en kvart. När jag dragit fram den tillräckligt slog i a f, men tveksamt tickande. Maken inte glad. Inte jag heller. Men nu har den, helt oväntat gått en timme och slagit – måtte det hålla nu.

Senare – jag förstår att det är lite svårbegripligt att jag kan gå igång (hah!) på golvklockan, men det var ett rejält tjatande om att jag skulle ringa den lille händige mannen, och han var inte inne etc, så tanken att starta på ruta ett var inte kul, men nu slå den fortfarande och tickar hemtrevligt. Ett litet mirakel i hemmiljö.