måndag, 16 juni, 2008


Det är mycket som gör sommaruppehåll. Sjukgymnastik t ex. Ingenting juni, juli, augusti. Men för t ex maken är det så att träning är ett måste. Han gör inte precis 100 m på 20 sekunder ändå, och att göra ett långt träningsuppehåll är bara otänkbart. Träning är en färskvara för oss alla och i högsta grad för honom. Hur blir det då?
Jo, det enda alternativet är att den snälle sjukgymnasten nu har givit oss 2½ A4 med träningsbilder, hans timslånga program. Men lokalen och den nödvändiga assistenten, då? I morgon får jag gå och köpa ett tremånaders träningskort (250 kr) och så anteckna oss i pärmen för lagom tid. Sedan är det bitr sjukgymnastikassistent Tigerlilja som träder in. Något har man väl lärt sig under denna tid.

Annonser

Många bloggare har en massa djur. Inte jag. Genom hemmet har passerat undulater, kanin (blind på ett öga), vandrande pinnar (som rätt snart slutade vandra hos oss, himla trista typer) och akvariefiskar. Men annars, nej tack!
Ena dottern längtade mycket, så när hon stadgat boende utanför föräldrahemmet (jag ville in ha hem den) fick hon den hett efterlängtade rottweilern. Så underbar, det tycker jag också. Första mötet hade hon en svans lika stor som dotterns lillfinger. Numer väger hon en bit över 40 kg, mycket muskler blir det. Totalt omedveten om sin styrka; när hon ligger och vilar reser hon sig bara upp med soffbordet på ryggen. Mycket barnvänlig och så godlynt. Men jag går inte mellan henne och matskålen, det känns onödigt. Inte heller springer jag med henne i koppel, det är liksom lite stoppsträcka då, hon går fot så bra så det räcker.
Men tiden går med oss alla, och någon gång frågade svärsonen hur dottern tänker sig med nästa hund ‘vill du ha en ny r-weiler då?’ – dottern – drömmande ‘nä – då vill jag nog ha en mastiff’. Ja ha.
När man valde påve senast var det liksom ett skällsord när man kallade Ratzinger ‘rottweilern’ fattade jag efter ett tag. Men för mig är det väldigt positiva vibrationer. Jag tycker han också ser snäll ut.

Väckarklockan var ovanligt lättstängd i dag, men det blev morgon ändå. Planerad liten resa till dotter med två barnbarn, 4½ och snart två. Inte många död punkter där och fantastiskt för maken, som mår oerhört väl av att kunna gå med in i rummet till lille äldste, prata med honom och läsa saga med honom i knät. Själv kastar jag mig förstås till McD, räddaren i hungern, lyckas få all födan genom fönstret, köra tillbaka och bära in alltihop. Vi äter på altanen, varmt och skönt, +20 när jag åkte till McD, men sen hände något…innan vi tryckt i oss kycklingsallad och Happy Mealen var det +12. Sant. Huttrande drog vi oss in i köket till kaffet och den säkert himla nyttiga kakan. Men älskade dottern är makalöst energisk, dagliga långa promenader efter maten med dubbelvagnen och rottweilern är rutin. Så ut i regnet och åskan. Jag insåg plötsligt hur himla förslappad jag är, i fortsättning gills det inte regn. Ny jacka, kanske? Det blir bra.

Rottweilern, ja, underbar hund! Dottern skaffade henne när hon flyttat hemifrån, hade alltid längtat. Ungefär som dottern, stark, vacker och inte helt ofarlig, men underbar.