lördag, 14 juni, 2008


Strykjärnet skärpte sig inför hotet om tippen, så det blev 12 skjortor till maken, men inga t-hirts till mig. Hosanna, lilla pigga människan, tycker att det är förspilld kvinnokraft att stryka t-shirts. Det kan man kosta på sig om man själv är slät som en liten persika. Om man är något mer naturskrynklig tror jag att en slätare t-shirt liksom trollar bort en del av skrynkelhelhetsintrycket. Jag kör på det. Men mangeln skötte sig, 14 handdukar spottade den ut. M a o var det länge sen den jobbade.

Annonser

Nästan alla har en liten släng av hypokondri, man känner efter och vips är det nog något…I dag fick jag en attack. Efter en stunds glatt bloggpysslande reste jag mig upp, aj aj – vänster ben gick nästan inte att stödja på (det hade somnat, ergonomisk sittställning är inte riktigt min grej, tyvärr) men jag störtar, så fort nu DET gick till närmaste spegel och kollar: kan jag lyfta armarna samtidigt, om jag ler: hänger båda mungiporna med? Detta är banne mig inte friskt, och samtidigt går jag förstås igång mentalt. Ska jag ringa ambulansen först om det ser fel ut, eller ska jag ringa äldsta tillgängliga barn först (så dom får ordna för far sin), ska jag försöka skriva ned några instruktioner till dom, ska jag försöka hinna packa en väska (jag har i a f ingen färdigpackad som när man var tokgravid)? Adrenalin… Och så ser det ut som vanligt och jag lugnar mig för den här gången.

Läste i SvD i dag om civilkurage. Det är ett problem, rejält trovärdighetsproblem, att principfrågor man uttalat sig om före ett val måste undertryckas i partiapparaten. Ett eget litet minne ur demokratins rabatt:

För rätt många år sen hade det varit val. Valet hade inte gått jättebra för mitt parti. Efter ett val finns en del poster i styrelser av olika slag att fördela. Har man fått färre röster får man inte så många platser, förstås. Partierna nominerar efter interna samråd. OK. I vår lilla kommun hade vi ett förberedande möte och tittade på listan med tillgängliga centrala platser. En lite äldre, mycket erfaren man, hade en post han ville behålla, en annan karl var tekniskt utbildad med stor ekonomisk kompetens och ville med i en styrelse som hanterade sånt. Vi åkte till det centrala nomineringsmötet, vår lilla kommun hade två delegater. Men den Stora Kommunen i trakten hade många fler, inte mycket att säga om, men man hade också många nu övertaliga politiker. Vår man, som ville sitta kvar, ersattes snabbt med en ännu äldre (!) av detta oerfaren man som nu hade hål i almanackan (och inte ville få i plånboken) – och vår tekniske vän kom aldrig i fråga. Det fanns en dam med sjukvårdsutbildning som basat i Landstinget och inte ville gå tillbaka till fotfolket, så hon ‘fick’ teknikplatsen. Teknikmannen blev till slut suppleant i hemslöjden, inget ont om den. På hemvägen sjöng han en snapsvisa om hembränt och hemslöjd, men han kunde väl inte så mycket om hemslöjd, dock.
Men det här är den kultur som finns i de flesta partier, och som ungdomsförbundens folk fostras in i. Det är klart att det får konsekvenser. Klart man inte kan rösta hur som helst när vi har partier, det fattar de flesta, men partierna måste vara mycket mer känsliga och inte lägga förslag som faktiskt många av deras väljare tycker riktigt illa om. Som avlyssningsförslaget.

Ja, här var det bäst att minimera bild – det där är tvätt som ska strykas, bakom står datorn. Jag måste alltså klämma mig förbi högen och nu börjar det bli svårt. Återkommer, kanske, förra gången brände jag mig på strykjärnet.
UPPDATERING: strykjärnet from hell läckte rostvatten på min favorit t-shirt. Och här försöker man. Snart blir det tippen om det inte passar sig väldigt noga.

 

Min mor drömde jämt. Konstiga, dramatiska drömmar som hon alltid berättade ‘och du var liten’, var till min irritation det ständiga omkvädet.

Vi sov borta för några år sedan (lite dåligt) och vid fem (05.00) vaknar jag av att maken säger mitt namn, högt, två gånger. Jag sätter mig upp men han bara sover vidare. Vid frukosten klagade jag. Väninna 1 ‘men han drömde om dig, det var väl gulligt?’ – jag fräser ‘han hade gärna fått säga ditt namn, då hade jag fortsatt sova’ – ‘men då hade jag blivit sur, om min man…’ sade v 1. Väninna 2 däremot med lätt fniss ‘om jag har drömt en erotisk dröm (bildad kvinna), så är det väldigt komiskt att träffa den mannen sen, lite skruvat’.

Maken har nästan aldrig kommit ihåg drömmar. (Hmm??). Men nu, sen han blev krasslig, gör han. Han drömmer om sin barndom, sin mycket älskade mormor, och han kan springa i drömmarna. Det är bra.

Jag har (mors dotter) alltid drömt intensivt, häpnadsväckande, konstigt, vad ni vill – men nu (också sedan maken blev krasslig) icke! Nästan aldrig. Men i morse när jag vaknade, klart minne. Men det hände absolut INGENTING. Folk jag kände satt och pratade och betedde sig precis som i verkligheten. Jag säger bara: Kära Undermedvetna SKÄRP DIG! Något kan du väl komma med! Vad har man ett undermedvetet till om det ska vara så här? Hur skaffar man ett nytt??

Tillägg: lilla mamma tittade aldrig under sängen när hon lade sig med motiveringen ‘tänk om det ligger någon där, vad rädd jag skulle bli’. Så mycket fantasi har inte jag, ens.