lördag, 7 juni, 2008


Ja men, t o m egna bilder, nu är inget omöjligt – det övre är trädgården – det undre kryddgården!

Jag är helt extatisk – och utan hjälp av tonårig support! Detta är ett mirakel! Lite mindre kanske än att föda barn…

Annonser

Dagens fiffighet, uppfångad i kassakön: Veckorevyns huvudrubrik ”Lev ditt succéliv nu!” – och med en bild på för mig okänd kvinna, som såg ut som om hon just genomgått en misslyckad bröstoperation – om DET nu inte är succé, att ha tre bröst, som det såg ut.
Men själva rubriken – kan man säga ”Lev ditt succéliv sen!” – nä, knappast.
Kan man säga ”Lev ditt sorgligt patetiska liv nu!” – men det är väl i a f inte säljande.

Eftersom jag inte köper Veckorevyn så får det väl vara som det är, men jag är tacksam att lever mitt vanliga liv, så länge. Men om jag vinner på Triss…så köper jag inte Veckorevyn då heller.

Oväntat – men äldste sonen och underbara flickvännen dök upp. Lördag = spagetti & köttfärssås. Vi ser ut precis som dolmio-familjen, fast jag är inte gråhårig och vi har inte höns, men annars. Det är livet, att få sitta tillsammans, äta gott, dricka lite rödvin, jordgubbar och glass. Och högljudda diskussioner om det mesta, inledning med Tina Rosenbergs utbrott i Lund – jag hoppas någon lagt på you-tube, men har inte kollat än. Men tacksamhet över att se denne äldste, mest lik mor på gott och ont. Men jag håller till mig, jag pussar inte längre ohämmat, inte någon av sönerna. Tiden går och jag kan minnas hur underbart det var, men det är bra nu med. Vin Santo till glass och jordgubbar är bra. Nu ropar diskmaskinen klagande så jag får fylla den.

Här är en exempelbild, även om inte jag lagat just den här rätten så vill jag kolla att bilderna funkar.
Spagetti-test

 

Sovmorgon – underbart och oväntat – till  halv nio! Det är nästan personligt rekord. Innan maken blev krasslig var jag en hyfsat gladlynt morgonmänniska, dvs de ca två gånger under alla år som han vaknade först och började härja runt, var jag inte glad men ändå.  Jag och stegräknaren brukade traska ut 05.45. det betydde mycket, lugn stund, naturen – rådjur, rävar, katter, fasaner, ekorrar name it – eftertanke inför dagen.

Men när maken insjuknade vände jag på dygnet, det är sällan jag släcker lampan före 00.30 numer. Och då blir det sällan tidiga morgnar, jag och stegräknaren lever ett annat liv nu. Jag behöver en stund ensam på kvällen, varva ned efter kvällsrutinerna, som kan haka upp sig i trötthetens tecken – för oss båda. Efter en intensiv stund med makens apraxi (att inte kunna hålla reda på rutiner) behöver jag sitta ner på uteplatsen, titta på ev stjärnor och så nattens cigarill. Men han har inte kolik, jag minns hur det var, inte mycket lugn då heller. Men vilan – den dröjer – att vara här och nu, inte titta för långt framåt. Marken runt fötterna är lagom utsikt.