fredag, 6 juni, 2008


Lagom nationell, det är jag nog. Vi åt kyckling med mangosalsa och drackDen svenska fanan (jag) italienskt vin till och på kvällen bakade jag biscotti, men sen slog det till. Skymningskonsert på torget har man där vi bor. Musikkår, marschmusik och körer. Mer nationellt lagde maken ville gå. Dessutom ville han byta byxor, ha slips och kavaj. Vad gör man inte för landet.

Men det var så fint, ljummen sommarkväll med mycket folk, månskäran framträdde, och musiken avslutades med tapto på trumpet, psalmen Bred dina vida vingar och förstås Du gamla…och maken sjöng som en ängel. Han hade så otroligt vacker röst innan han blev sjuk, och ibland slår den till nu också. I kväll var en sån gång, det går inte att beskriva hur det känns. Visst är det märkligt, lite vemodigt och ganska fantastiskt.

Annonser

Först: maken kan alla svenska kungars valspråk på latin från Gustav Wasa och framåt. Han kommer i håg nästan alla han träffat, inklusive deras liv och släkt. Det gör inte jag. Han läser och lär sig nya grejor, glatt och villigt.

Men han kommer inte ihåg hur han gör när han borstar tänderna och rakar sig. Han har en pedagogisk lista i badrummet, men då måste han komma i håg att titta på den. Det betyder att jag cirklar utanför, sysselsatt med annat, men hela tiden med halv uppmärksamhet mot badrummet. Så fort jag hör att nu hakar det sig. störtar jag dit och sätter honom på banan igen. Tjat, tjat.

Nej, det funkar inte att vänta och se om han kommer igång själv FÖR DET GÖR HAN INTE, jag lovar. Han lär inte ändra sig, faktiskt. Kan jag? Vill jag? Men jag måste.