tisdag, 3 juni, 2008


Jo, så känns det här. Tekniken kommer att fungera bättre nästa vecka. Nu är det tålamod som gäller, för mig och för den som läser.

Men nu berättar jag varför jag hoppar i. Det är inget självklart val för mig, och därför väljer jag att hålla en lite låg profil. OK. Men jag vet att det finns oerhört mycket stöd att få och att ge i den här formen. Och mycket kunskap om saker man annars inte skulle ha en aaning om.

Jag kommer självklart att ventilera Gud, mat, kläder, vikt, sorg, familjeliv och vad som dyker upp över horisonten eftersom det intresserar mig på min vindlande väg till glädjen.

Min familj är närmast mina fyra barn och deras far. Vi har varit gifta väldigt många år. I höst är det fyra år sedan han mycket hastigt blev allvarligt sjuk. För ganska exakt tre år sedan kom han hem från sjukvården. Sedan dess lever vi ett mycket annorlunda liv än tidigare. Han med en neurologisk skada, som ständigt fortfarande kan överraska både mig och honom. Jag försöker lära mig mer om det. Samtidigt lär jag mig mer om mig själv och det är inte alltid en vacker bild att se in i sig själv på det sätt jag tvingas till. Men det här kommer att vara min bild av världen, inte min mans och ingen annans. Ibland är jag tröttare än jag trodde man kunde vara, ibland kan jag acceptera vår situation. En dansk författarinna, som jag förstås glömt namnet på, har sagt ”Nästan allt i mitt liv har jag kunnat möta med tacksägelse. Bakom detta ‘nästan’ ligger ett icke ringa mått av smärta”.  Men jag är på väg, en sorts pilgrimsfärd i tiden, min resa, och jag är tacksam för den som går med en stund. Välkommen att dela detta.

Annonser

Det blir sällan vad man tänkt – ibland bättre.

I går var en svår dag. Jobbets datorer bytte system, det tekniska snillet med ansvar hade tappat bort mina dokument på vägen. Han hittade dem, tackar, men det var inte roligt under tiden. Kollegan, som slet med riktiga papper, hade också en svår stund. Fem i sex smällde hon bunten i bordet och sade ”nu går vi hem” – vi bor grannar tre minuter från jobbet.

Utanför jobbdörren lyste hon upp – du vi tar en öl – man kan göra det på våra tre minuters väg hem. Vi gick med raska steg mot uteserveringen i avgaserna, ägaren reste sig tjänstvilligt. Men öl – nja, man kan INTE dricka starköl utomhus enligt deras utskänkningstillstånd, och man kan INTE röka (som väninnan och jag) inomhus. Slutet gott (?) allting gott – vi delade på en lättöl ute, lagom när övriga arbetskamrater strömmade ut. Allt kanske inte är vad det ser ut att vara. Vi hade en bra kväll och extremt kort väg hem, och så billigt sen säger en smålänning. Inför vår Herre är vi alla smålänningar.

Kanske kommer det här att flyta fint, men jag inleder med en kort berättelse ur familjens tidigare liv.

Maken, den allra yngste och jag skulle hälsa på äldsta dottern i Tyskland. Jättebilliga flygbiljetter inhandlades, ca 800 spänn totalt för tre personer t o r. Lysande. Vi kommer efter lite kaos på hemmaplan – brev skulle skickas till en ålderskategori och det blev fel (men det visade sig när vi kom hem) – men fram till flygplatsen kom vi. Jag dirigerar till parkeringen, fel muttrade maken. Dags att kliva på. ”Kanske skulle vi ringa äldsta och berätta att vi är på väg?” Jo, men var är telefonen? I bilen – på parkeringen mycket långt bort – maken muttrar igen och springer, kommer till incheckningen 2½ sekund före absolut stopp. Vi andas så luungt vi kan. Framme har busstidtabellen ändrats sedan dagen innan när jag printat ut – vänta extra en timme. OK. Äntligen framme, trevnaden råder. Dags att åka hem. Morgonrusning – snälle svärsonen kör till flygbussen – snabbt ut ur bilen – lite för snabbt, min handväska blev kvar i baksätet, men pass och biljetter fanns i handbagaget, tack och lov. Framme på flygplatsen, plötsligt säger maken ”men var är DITT boardingcard – vi har ju bara två här”. Febril aktivitet, från min sida, jag letar bakåt var vi gått, jag antastar städerskan som tömmer papperkorgar, jag kryper under bänkar – inget b-card. Vi får passera security baklänges till incheckningen, där kan man inget göra, security igen, vänta tills allra sist får vi veta. Av en händelse känner jag då i makens överrock, och si! där ligger ett b-card. Visserligen inte mitt, om man säger så, men dock ett boardingcard. Då suckar yngste sonen ”familjen Lilja screw it again, part 58” och möjligen kunde jag begripa vad han menade. – Dagen efter kom min handväska med DHL, vilket kostade 750 spänn! Jag hoppas den hade det roligt och bekvämt. Detta är familjeliv hos oss.