Det blev ju lite hektiskt på McD i Skärblacka. Toabesök och det ena med det andra. Vi lyckades dessutom pricka in den stund när hela lokalen fylldes av barnfamiljer, hög ljudnivå (jobbigt för maken, orientering blir sämre då) och golvet där är nån sorts mosaik som blir hur halt som helst när det är blött, så sonen sa, klokt nog – ‘jag tar ut pappa i bilen, så äter vi där, och du fixar käket’ – så gjorde vi. Funkade jättebra, och vi for raskt vidare. I Jönköping höll jag nästan på att somna (berätta inte för farmor) och sen åt jag Ahlgrens bilars rosa rattar och höll mig alert, men när vi kom hem skulle jag plocka ur maken ur bilen och då visar det sig att han åkt obältad från Skärblacka. Sonen satte in honom i bilen och vi skulle äta, så han tog aldrig säkerhetsbältet och jag kollade aldrig. Häpp!

har jag inte gjort i år. Noga räknat har jag bara gjort det ett år, förmodligen inspirerad av kungafamiljen. Fast dom stoppade med flickorna klädda i gulliga klänningar, Carl Philip förmodligen i sjömanskostym (mitt minne är lite suddigt där) och Silvia i underbara långa röda naglar. Jag försökte, uppväxt som jag är med jakt och slakt, och köpte tarmfjälster (redan där var barnen klart tveksamma) och så blötlade jag, trädde på det knepiga fjälstret på korvmackapären och stoppade och knöt – och barnen var inte alls lika entusiastiska som kungabarnen – möjligen berodde det på mina oglamorösa naglar – men det blev ingen succé alls, så jag slutade omedelbart. Försökte inte ett år till.

Nu har jag öppnat en bunt julkort, alla goda tappra människor som skickar julkort till oss med mer eller mindre utförliga hälsningar. Jag har inte fått i väg ett enda sen maken blev sjuk. Sant. Innan var jag hyfsat proffsig och skickade ca 100/år, i regel nåt glatt foto av familjen. Ett och annat oväntat kort har trillat in, extra omtanke jag inte väntat. Och en av av de älskade äldsta vännerna, ett kort av honom och hans barnbarnsbarn, då nästan grät jag. En annan vän sen många år orkade också i år skriva ett julbrev, mycket mellan raderna, ett av många svåra år i hennes liv. En del människor har förmåga att hantera nästan ofattbart svåra situationer. Jag tror att jag kanske skriver en liten årskrönika och skickar tillbaka till dom som så vänligt delat med sig av sina liv. Kanske.

blir det Jul i år också. Fast allt det här med pynt och pyssel finns inte på min horisont. Jag antar att jag kommer att fälla ut granen i morgon och säga oväntade ord när lamporna ska upp. Och glitter och kulor (röda och gula) och flaggor. Sen tror jag absolut att jag har nån sorts julgardiner till köket och en tomte (1½ cm) som brukar ligga på spiskåpan och flina, och röda och gröna girlanger i kökstaket. I kväll måste jag väl handla lite mat i a f. Är det här ett tecken på mognad eller på trötthet och depression? Lätt tryck över bröstet är det, så mycket kan jag säga. Maken är väldigt tålig, och har aldrig krävt att jag ska lyfta mig i håret för att pynta, tack gode Gud för det. Och det menar jag.

Först naturligtvis – bild på det relativt nydöpta minsta barnbarnet, i morse i pyjamas. Världens sötaste lilla Klura.

Och så en resebild, från hemfärden – här slog hunger och längtan efter toalett till. Jag såg t o m ett litet barn som kastade sig in i det kalla eländet…

Årets kortaste dag – nog längtar jag efter mer ljus och värme – vi är på väg dit nu.

Och själva resan har varit ungefär så, glädjen över barn och barnbarn, vänner sedan länge, värme och kärlek. Att vara med om Dopet, Gud tar hand om lilla Klura, Hans barn och vårt. Faddrarna som stod där med sina två barn, lille sonen som var så komiskt lik sin pappa i den åldern, och Äldsta som organiserat alltihop så fint. God mat efteråt och en lunch som varade till halv sju i princip.
Men också annat, promenader på egen hand i välkända kvarter, många minnen, och i en takt jag själv bestämde. Andra möten som inte bar lätthetens prägel, allt som är smärtsamt och obegripligt i livet. Det gör ont.
Och maken som kämpar med orientering i rummet och ibland i tiden, hans vänstra knä som oväntat vek sig ett par gånger. Inte bra alls. Första halvan av första natten, när han låg i ‘fel’ halva av sängen och tappade vänsterbenet utanför sängkanten – han kunde inte förstå vad det var som kändes så konstigt.
Känslan av att det här gör vi om snart, och å andra sidan – kommer vi att kunna göra om det här alls? Vem vet. Livet är oförutsägbart.

Hemma sedan fyra timmar. Det har gått utmärkt med resandet. Upp var det hur enkelt som helst – fast dels började det snöa en del, och så blev det jättekallt. Första kvällen -16, men lilla bilen har bara tuffat på. Fast varje morgon, och efter varje stopp nånstans har jag fått borsta snö och skrapa is, och för maken har det varit rätt jobbigt med alla snövallar som skulle forceras från bil till trottoar.
Hotellet funkade utmärkt, vi fick rum på nedre botten, allra närmast ingången med handikapptoa, och frukosten var på andra våningen med hissen nära oss och matsalen. Utmärkt frukost dessutom, och dygnet runt tillgång till kaffe/té, frukt och choklad. Vi kommer att bo där fler gånger.
Sen var det förstås så – vem hade trott nåt annat – att kameran var totalurladdad när dopet skulle börja. Jag hade laddare med mig, men den var på hotellet. Man ska kolla innan, jo visst, visst. Och på söndagen var den laddad, men då hade jag tänkt att maken skulle vila lite mellan Högmässan och lunchen så kameran var på hotellet. Och vi blev hastigt och lustigt bjudna på kaffe till vänner, så det blev ingen vila för maken och ingen kamera. Men i morse tog jag ett par bilder, som jag möjligen lägger upp lite senare. Nu har jag inte sett lilla minsta sen i somras, men jag blev bara så häpen – hon är så lik Sus lilla Alva att ni kan lika gärna titta på henne. M a o – hon är hur söt som helst!

- nu går lilla bilen snart – jag tar det sååå lugnt. Återkommer senare, rätt mycket senare!

Äldsta ringde i går och funderade på om vi skulle ta tåget i st. Frånsett att det skulle kosta en mindre förmögenhet, kände jag mig tveksam till att det skulle vara en bra idé. Att åka till Stora staden räcker utmärkt, att byta där är en helt annan sak för makens del. Say no more.
Friske och raske Yngste tog tåget i dag till Uppsala från sitt militära liv. Visst, det gick bra, han kom fram. En och en halv timme försenad. Det är inte precis drömmen när man färdas med maken, så mycket kan jag säga. Risken för att åtminstone jag får infarkt innan vi är framme ska inte underskattas.
Det är tillräckligt att han ett antal gånger i dag har diskuterat sonens tågresa med mig. Utan att komma ihåg att vi talat om exakt detta tidigare. Att då befinna sig på egen tågresa blir inte lättare. Och han envishet att trappan på Centralen var flyttad är monumental. Knappast, för då hade inte virriga jag hittat den. Jag har funnit den på samma ställe varenda gång jag tagit mig ur Centralen, men han blev störd av hjälppilarna i golvet, och eftersom dom inte funnits förut, så måste trappan vara flyttad. Det slipper vi i bilen. Och våra bilresor brukar vara trevliga och avslappnade.

- det är vackert med snöfall. När vi stod utanför lilla kyrkan i skogen efter kvällens mässa och snön föll i lyktskenet, vackert var det. Fast det tog en bra stund innan jag lyckades gräva fram bilen ur snödrivan, men alla rutor blev klara och fina. Och det är härligt med sitsvärme.
Lite undrar jag hur det kommer att gå i morgon, men jag är optimist och bilen går stadigt och bra. Och fast det var vackert hoppas jag att snön slutar nu. En lite mindre driva att gräva fram bilen ur i morgon helst.
Annars tycker jag att jag har koll på det mesta.

Vi ska ju ut och fara. Jag kollade tider och så på eniro för ett tag sen, men nu skulle jag dubbelkolla. Då har eniro lyft ansiktet s a s. Idioter. Man anger snabbaste väg till 6 tim 8 min. Jag tittar på sträckningen och tror att det skulle gå fortare med motorvägen. Men den vägrar ange den, hmmm. Så jag väljer en ort på denna motorväg i st som slut- och startpunkt, och får då två sträckor i st. Sammanlagd tid 5 tim 25 min. Jag fördrar en stor fyrfilig väg framför 70-sträckor, dessutom.
Fast den lilla utflykt jag tänkt blir inte av. Och vi äter på McD. Det tycker Äldsta väninnan är under hennes värdighet, men jag tycker det funkar bra på resor. Nu får väl alla som önskat sig en vit jul sitt lystmäte, jag som gillar gröna gräsmattor till jul får väl klara mig så gott det går.