och klockan är 19.16 i skrivande stund. Och visst, jag klev upp för bortåt tolv timmar sen men efter kyrka och mat däckade jag totalt. Vaknade till en gång och hann tänka – ‘nu skulle maken egentligen ha  medicin’, men jag kunde bara inte kravla upp från soffan. Det tog en halvtimme till och jag var inte så rask då heller, men medicin blev det. Jag antar / hoppas att om något viktigt skulle hända, så skulle jag kunna kliva upp, men jag sover så tungt så där på eftermiddagen.
Det var gott med efterrätt f ö, men jag tror inte det var därför jag slocknade.
Ganska nyss skrev jag att jag är en ältande typ, och så kan det nog vara. Men samtidigt lämnar jag en hel del bakom mig, tack och lov. Jag funderade på det i går kväll, då när jag såg spåren efter den idogt i-padläsande, jag återvände själv till några av alla dessa dagar. Och jag minns, och samtidigt så är det mycket av det som pågick då som jag lagt i lådan ‘things I’ll never do’. Samtidigt kan man säga att lådan ‘things I’ve never could have imagined’ har blivit större. Men jag försöker hålla locket på där. Se framåt lite käckt. Tillförsikt och förtröstan. Varför det skulle fungera den här gången vet jag inte, men ingenting är omöjligt. Eller?
Och den svarta dunvästen kom till användning på em igen.