I går diskuterade Hosanna och jag kläder. Jag har ett par numer rätt sladdriga bruna byxor som är det självklara valet när jag rasslar runt hemma och dom är nog inte det mest klädsamma man kan hitta. Men det blir så. Och när jag passerar spegeln i hallen är det inte precis så att jag utbrister i ett glatt ‘tjo ho’. Något borde göras. För visst är det så att det höjer självkänsla och humör om man inte suckar så fort man ser sig?
Så nu har jag – igen – provat igenom lagret och resultatet blev tre svarta, ett annat par bruna och så mina mörkblå jeans. Det är inte nödvändigt att gå genom livet med dom sladdriga m a o.
Fast på det hela taget kan jag fortfarande konstatera att jag är något av ett renoveringsobjekt, ungefär som dom där förfallna husen man ser på åttan, engelska landsbygden, där man behöver både pengar och entusiasm för att komma nånstans. Här saknas i princip bådadera. Samtidigt vill jag inte vara en plåga för omgivningen. Visuellt alltså, och det vore bra om jag vore snäll också.