Jag vet det. Men jag vet förfärande mycket som jag aldrig bryr mig om. Man ska inte älta, det är ett jättefult ord, fulare än det mesta man kan kläcka ur sig. Om någon säger – ‘sluta älta nu’ så är tanken att den tilltalade ska riktigt förstå vilken usel person man är. Visst. Men sån här är jag, trampar vidare i mina egna fotspår.
Och jag tar ut katastrofer före, under tiden och efter. Sån är jag. Och just nu ser jag på väderprognosen att det ska bli hemskanes kallt nästa lördag. Jag lider i förväg, och jag fryser redan nu. Och jag föreställer mig att bilen kommer att vägra starta nästa söndag. Och jag fryser som sagt redan. Maken gick och vilade innan jag insåg att jag frös så förtvivlat, så jag kan knappast gå in i sovrummet och hämta ut något värmande.
Och ändå tänkte jag för en stund sen på den första bit väg som var min, den första vägen utanför husen där jag bodde, första medvetna vägen jag gick på egna knubbiga ben.  För länge länge sen hade den varit riksväg, mellan värdshus som låg glest, men redan när jag var liten gick den riktiga vägen ett par hundra meter bort. Nu hade min väg gräs i mitten och blommande kanter. Farfar röjde sly. Smultron växte mot den låga stenmuren, gulmåran blommade, på andra sidan vägen nyponbusken. Och smedjan, som då fortfarande stod upp, fanns där. Inpräglad i mitt minne. Ingen annan minns den. Om det finns en hembygdsförening där kanske dom ritar en karta, vad vet jag. Men doften och känslan i fötterna är bara min.