gjorde jag mig beredd att skrapa bilen i evigheters evighet innan jag skulle åka till lilla kyrkan i skogen. Bilen har ju stått stilla sen i söndags. Men till min stora förvåning var det bara i princip att sopa bort den lätta snö som fallit de senaste tjugo minuterna, mycket lätta flingor, och så var det klart. Sen åkte jag med nymånens tunna skära framför mig och världens nyheter och elände på radion.
Och som alltid, en stund med påminnelse om en annan verklighet, här och nu övergår i där och då och sedan. Den stora skaran av alla som gått före mig och alla som på annan plats firar den stora festen, enkelt bröd och vin, Herren själv mycket nära.
Och så sätter jag mig i bilen igen. Hemvägen är det alltid kulturradio, ofta är det så kulturellt att jag ger upp, men i dag lyssnade jag på en kvinna som var hängiven butoh-dansare. Det var inte lätt, så mycket fattade jag. Man har kontakt med jorden genom fotsulorna och fotsulorna består av många, många små delar som alla ska ha kontakt. Och man övar i rum utan speglar, läraren korrigerar med sin egen kropp, och man pratar om olika kroppsmaterial, och kroppen ska transformeras till en butoh-kropp (och när jag har sett på bilder sen tycks det inte direkt ligga bra till för mig, om man säger så), men idealet går inte att uppnå, man har en vision som man arbetar mot. Och där kände jag plötsligt igen mig, så är det ju för mig också, fast jag inte strävar efter den perfekta butoh-kroppen då, jag jobbar med den stackars själen i stället. Att förvandlas till Herrens likhet, den totala kärleken, visionen vi arbetar mot. Ingen spegel, närkontakten i Mässan. Då ska vi se ansikte mot ansikte.