sitter maken och jag i bilen i strålande solsken. Nån grad kallt, så jag får väl skrapa rutorna och kylan hade smugit upp också till tredje våningen. Fuchsian såg ledsen ut.
Men hittills har det varit en bra dag, jag vaknade i lagom tid, duschade, läste morgonbön – som alla morgnar påminner jag mig - lär mig att se Dig i dom jag möter i dag och låt mig inte skymma Dig för någon, och sista dagen i december finns andra ord där – behåll mig i Din nåd nu och alltid. Sorgen och smärtan som kommer att vara en del av mitt liv, nu och även framgent.
Men tacksamheten också. Och glädjen. Alla goda fina omtänksamma människor jag möter, alla som jag på många sätt bär i hjärtat. Många har så svåra liv att jag nästan inte kan förstå hur det är möjligt att vandra vidare, andra har det annorlunda, men alla är vi på väg framåt. Fortfarande. Och jag önskar, verkligen önskar, att jag ska kunna möta det som kommer med lugn och frid. Ge något till någon.
Allt gott nu till er som vill läsa hos mig – jag återkommer senare under kvällen, då när alla raketer lyser upp himlen här.