snart. Om en timme drygt. Man sa på tv att bortåt hälften av alla svenskar inte vill ha nyårsraketer, men den andra hälften, dom som vill, står snart och trängs på vårt lilla torg. Det smäller en del redan, men eftersom det är så dimmigt syns inte mycket. Jag gissar att när smällandet kommer närmare så syns det i a f.
Dimman hade lagt sig i tjocka bankar när vi åkte hem från en fin eftermiddag. Vi är lyckligt lottade, som kan sitta med vänner, äta god mat och prata om tramsiga saker och viktiga saker i en salig blandning. Och att veta att man blir förstådd är en gåva, inte alls självklart.
Och jag gäspar redan, jag som annars alltid är vaken en bit efter tolv. Den vanliga tiden och världen pågår. Och visst, plötsligt minns jag att Tvåan gifte sig ju nyårsafton 1999. Det året liknade inget annat, men det var dimmigt den natten också, det minns jag. Klart.