När Ting undrar vad vi önskar, så funderar jag. Julklappar har jag inte börjat med än, det blir inte så mycket med det, tror jag.  Men Jul blir det.
Men vad man önskar. Jag vet inte, jag vet faktiskt inte alls. Jag försöker tänka, men ingenting är möjligt. Det omöjliga – kan man önska sig det? Det är klart man kan, och det är klart man gör också, på ett sätt. Jag tänker snabbt att ‘jag önskar’, men sen slår verkligheten mig i magen med full kraft och önskningen rinner bort genom en springa i golvet. Kvar blir en liten nästan osynlig fläck som bara skymtas i viss belysning. För man ska ju inte älta, det är ju fult. Men jag ältar skamset i smyg.
Mina omöjliga önskningar. Inte bara fred på jorden – det också – men lite enkel frid i min egen själ. Att se Kärlekens tydliga ansikte. Tröttheten är stor i mörkret här.