är också ett psykbryt. Och aldrig kan man riktigt veta när det kommer. Här kom det när jag hade en kort meditation över ekonomin i hemmet. Det ordnar sig, åtminstone är det mantrat jag mumlar. Fast makens kvarskatt på 6′ känns så där.
Nästan det värsta är att jag sliter så i min ensamhet med alltihop, jag samlar kvitton och räknar fram och tillbaka. Och jag har ingen som klappar mig på axeln och säger – ‘men lilla vännen, så du sliter, du är duktig’. Det är ensamt.
Och nu måste jag ta matkärran på en liten vandring igen, ut i det gråa.
Jag ringde vården också om makens tå, den redan omskrivna. Så jag ska gå till apoteket och handla nån sorts tryckavlastande jox och hoppas på att det kommer att fungera. Vem älskar en liten tant på väg mellan coop och apoteket med bekymrade rynkor mellan ögonbrynen? Försök att se med ömhet på dom ni har omkring er. Dom kanske behöver det mer än man kan tro.

Jo rå, så att, nu har jag varit på apoteket och köpt tryckavlastande jox – en ask som dom letade fram ur en låda – 305 spänn, tackar.