i natt, eller om det egentligen var halv tre, klockorna skulle väl ställas om tre, så halv tre då, fast mina fuskomställda klockor var halv två – nå, då vaknade jag. Ett konstigt ljud som bara blev högre, det lät som om nånting droppade eller möjligen som om nån knackade. Jag var lite omtöcknad, men fattade att nån typ av agerande behövdes, så jag smög upp för att inte väcka maken. Hah! Men i hallen lät det mycket tystare. Jag smög nerför trappan och kollade runt, alldeles tyst. Det betydde ju i a f att det inte  var nån som stod och knackade på köksfönstret. Lättnad. Upp igen, öppnar dörren till sovrummet, nu hörs det mycket mer igen. Och nu är jag lite mer vaken. Det visar sig vara maken, som just där och då inte snarkar. Han åstadkommer ett aldrig tidigare hört ljud när han andas ut, en sorts klickljud, väldigt störande. Och högt. Och jag kan ju inte börja leta efter öronpropparna heller, för då väcker jag väl honom. Och maken är förtjusande, men han kan få för sig att vi ska börja prata mitt i natten. Det vill jag undvika. Jag lyckades somna om.
Fortfarande återstår bilklockan, annars är allt omställt.