är det inte säkert att det blir bättre. Eller ens som det borde. Och jag kommer inte att länka till någon jag skriver om nu, för min bekvämlighets skull, kanske.
Regnnatt, som ofta skickar mig kommentarer som gläder mig obeskrivligt, har skickat mig en Rosenaward – för att jag ger henne en glimt av min verklighet. Av många skäl känns hennes ord som en belöning – att någon kan se att det är en glimt och att det är en verklighet.
Uppdraget som följer med är att dels berätta varför man bloggar, och dels vilka bloggar man läser.

Och jag tänker efter – jag vet förstås hur det började – älskade vännen irl Hosanna hade en blogg, som hon av olika skäl senare tvingades stänga. Hon skrev så otroligt bra – och vi var inte nära vänner när jag började läsa där, men jag skrev mail med kommentarer till henne och hon uppmuntrade mig att kommentera på bloggen och så småningom, i juni 2008, sparkade hon rent praktiskt igång mig. Och jag hade en stödjande omgivning i mitt liv, men skrivandet hade en lockelse i sig. Makens sjukdom och mina egna nojor är förstås bakgrunden. Det jag ständigt sliter med. Den stödjande omgivningen krackelerade ganska snart efter det att jag börjat blogga, det berodde förvisso inte på mitt bloggande, inte så – men senare blev mitt skrivande ett problem för delar av min omgivning. Vid något tillfälle ringde någon och krävde att jag omedelbart skulle sluta skriva och radera allt jag skrivit. Och satte andra att läsa valda delar och komma med mycket nedsättande omdömen om mig som person. Det inte bara sved, det brände. Hål i hjärtat. Jag blev lite paranoid där, men jag bestämde mig för att fortsätta skriva en öppen blogg. Här är jag, jag försöker varje dag att vandra inför Guds ansikte, att hålla Orden, att vara så sann jag kan. Det får räcka så. Den som inte ser det, får vandra sin väg.
Och en del av det skrivna speglar stor förtvivlan, svek, sorg, trötthet över alla gränser, ilska. Och annat skrivs med stor glädje, tacksamhet, förundran över godheten, med ett stilla hopp, med en kärlek som räcker mycket längre än jag förmår.
Ibland funderar jag över mina läsare, inte enbart när jag tittar på statistikens underliga orter, lyckligtvis för det mesta platser jag aldrig besökt – för jag tror jag gör mig bäst i skriftlig form s a s. Några som läser har jag träffat, Osloskånskan och Karin, både skriver bra. Och jag älskade båda omedelbart, vi kände ju redan varann, kunde hoppa över ett inledande socialt nosande. Men jag undrar varför i all världen någon vill läsa just här. Att jag vill skriva är en annan sak, det primära är att ordna upp tankarna, för mig fungerar det bäst om jag tänker efter vad orden står för, vilka känslor som egentligen döljer sig. Jag lär mig själv mer om mig. Och sen vet jag att det häpnadsväckande inträffar – andra människor kan se det jag inte själv ser, kan trösta mig, kan vidga mina vyer, skaka om kalejdoskopet.

Och nu blev det här drygt 500 ord, i vanliga fall brukar ett inlägg vara 120 ord så där. Så nu måste jag ge maken hans medicin. I morgon berättar jag vilka bloggar jag läser. Det blir kanske ännu fler ord.