- det får sova på en egen stol våningen under, men varje natt nu så tycker jag att jag hör nåt pling, fast jag går inte och tittar. Men jag tänker – kan det vara Äldste? Men varje dag kommer hon närmare, hon den lilla minsta.
Dessutom har gardinupphängningen i sovrummet lagt av så vi sover med vädret alldeles tydligt dygnet runt. Först när vi flyttade hit tyckte jag att eftersom man såg andra fönster lysa, så behövde vi gardin, men nu har jag insett att det inte betyder insyn, men jag brukar vilja ha det lite mörkare när jag ska sova. Men man kan väl ändra sig, kanske. I morse var det strålande sol, och när maken varit i badrummet och återvänt till sängen så cyklade jag i väg till morgonmässa i närmaste kyrkan. Jag sa till maken att jag ju kunde köpa färska frallor till frukosten på hemvägen, men det tyckte han var onödigt -  ‘ditt bröd är så gott’, rart, men jag hade kanske tyckt att det varit lite pyssligt.
Och jag fortsätter att tänka på orden om att vi är alla grenar, beroende av av rotens styrka, inte egna små träd. Samhörigheten, den livgivande närheten. Fast jag känner kanske att mina blad är lite små och skrynkliga, och frukten kunde varit saftigare, men ett annat år vet man aldrig.