Om nu inte arbetsminnet fungerar så värst, så kan det ibland gå ändå. I dag t ex var maken ensam en stund i Tvåans hus, jag härjade nere i centrum och hon skulle hämta pojkarna. Han satt framför tv:n och kände plötsligt att han behövde till toaletten. Det betydde att han tog sig ur den bekväma, men lite djupa fåtöljen, genom köket, med sin enda hand fixade han upp barngrinden ut till hallen och lyckades hålla fast kryckan under tiden – och lilla hunden fanns intresserad på andra sidan grinden och hade lite synpunkter på denna ovanliga situation s a s, och han tog sig förbi hunden och in på toan och lyckades på egen hand sätta sig på denna inte så handikappanpassade möbel.
Det var faktiskt ett ganska imponerande resultat. Och jag blir lite svettig bara jag tänker på allt som hade kunnat gå fel, men den här  gången fungerade det.