Vår situation, makens och min, är lite underlig. Det har väl framgått. Hans arbetsminne är kanske inte helt utplånat, men rätt inaktivt. Och jag vet det, jag kan säga det och ge belysande exempel till andra som fattar ännu mindre än jag. Men jag tar ju inte precis in längden och bredden av det hela heller. Det här att saker som för mig och dom flesta jag träffat på, ganska snart kan sorteras som automatiska vanor. Barn lär sig gå på pottan t ex. Hundarna jag ser Victoria Sitwell (?) träna på 3:an, fattar rätt fort bara hon håller godiset framför nosen på dom, så kan dom generalisera och göra samma sak i liknande situationer. Inlärning fungerar så. Men här finns inte den där automatiserade inlärningen, som betyder att man gör det som behövs utan att aktivt tänka också.
Varje morgon, varje alltså varenda morgon, går maken med lite hjälp av mig till badrummet. Sen går han tillbaka till sängen och somnar nästan alltid om, medan jag tar på mig, ber morgonbön och kokar gröt. Men i morse efter badrummet styr han stegen mot trappan och inte mot sovrummet. -’Vart ska du?’ frågar jag. – ‘Ja, jag vet inte så noga, ska jag inte gå ner nu?’ säger han, och han vet verkligen inte, fast han sen kan säga att han brukar ju inte gå i trappan utan skor, så antagligen ska han inte gå ner. Och jag vet att hans liv är en sorts kaos, som jag inte delar, men jag glömmer det hela tiden.
Det tröttar oss båda. På olika sätt.