hittar man något helt annat. Jag hittade min himmelsblå resemorgonrock i siden, mitt enda blå plagg. Den har varit borta nästan fyra år. Och jag har inte kunnat förstå var den varit, har letat en del efter den, och så plötsligt – på alldeles ‘fel’ plats.
Den lysande blå färgen. Och jag minns första gången jag använde den, dusch i korridoren, jag skulle tvätta håret. Vita väggar, november, tre veckor innan maken blev sjuk, jag var ensam i tystnaden, och ändå inte ensam.
Och den brukade sen följa med någon annanstans där jag var en kärkommen gäst. Trodde jag. Så underligt att den dök upp.
Dessa ting som bär minnen. Jag vek ihop den på ett annat sätt nu och lade den där den borde varit.
Om den någonsin används mer. A thing of beauty is a joy forever.