Det här med tider och personlig assistent, som ett par av er funderar över.
När maken blev sjuk hade jag två deltidsjobb, lite korkat av mig, men så var det. När han så småningom kom hem, avslutade jag det mindre. Maken behövde assistens. Den beräknas efter schabloner. x min för det ena, y min för det andra. Allt, precis allt, ska räknas. Men allt som görs, räknas inte, för det ska vara det som definieras som ‘grundläggande behov’. Så allt som maken behöver hjälp med, och som hamnar under ‘grundläggande behov’ under en dag läggs ihop till ett antal minuter och det blir 18,53 tim/vecka.
Men en dag ser ut så att nån gång efter sju vaknar maken och måste ha hjälp till badrummet. Det kan knappast schemaläggas för en utomstående person. Sen finns det minuter för frukosten och minuter för hygienen i badrummet. Osv hela dagen fram till 23 när han ligger i sängen. Hans behov är alltså utspridda över hela dagen. En assistent kan knappast komma in de minuter han definitionsmässigt har rätt till hjälp.
När vi hade p a 4 tim/vecka fanns hon givetvis dessa timmar i klump en veckodag. Fast det betydde i a f att jag gjorde nästan allt det som måste göras den dagen också, men hon var en trevlig person och det var säkert givande för maken på ett sätt. Men sen skulle kommunen organisera om (nä hä!) och då skulle just hon flyttas och vi fick erbjudande om att tre olika personer skulle alternera på dessa 4 tim/v och de kunde då inte komma samma veckodag som varandra heller. Så då övertog jag även de fyra timmarna. Ungefär samtidigt flyttade vi och jag fick ett annat deltidsjobb, som jag inte längre har kvar (omorganisering). Och jag har mycket svårt att föreställa mig ett jobb för min del som skulle fungera med makens behov.
Det är t ex så att maken behöver vila två ggr/dag för att det ska fungera för honom. Han kan inte lägga dit de kuddar han behöver för att få en bra viloställning, men det räknas inte som grundläggande behov. Och han har en lyckligtvis välmedicinerad epilepsi, som jag hela tiden har lite koll på, och det räknas inte heller som grundläggande behov.
Och ursprungligen beräknades hans hjälpbehov till 16 tim/v och vi överklagade till länsrätten och fick det något höjt, så vi har verkligen kämpat med det här. Situationen är inte idealisk för någon inblandad, men vi försöker göra så gott det går.
Antagligen är ingen beslutsfattare insatt eller intresserad och dessutom är detta väl ingen stor grupp heller, som man behöver ta hänsyn till. Jag kan bara gilla läget och anpassa mig.
maj 31, 2011
maj 31, 2011 at 8:05 f m
Det är så sällan vi människor passar in i scheman och mallar.
maj 31, 2011 at 9:28 f m
Jag håller med Selma. Vad tragiskt att det ska fungerar så här dåligt. Du måste vara så besviken på alla regler och normer. Starkt att ni orkade överklaga.
maj 31, 2011 at 10:33 f m
Selma – de blanka oförstående ansikten man möter – och alla dessa som bara gör sitt jobb.
Annica – det fungerar dåligt, ja. Och när vi överklagade hade jag starkt stöd av två stycken som stöttade oss mycket.
maj 31, 2011 at 10:00 e m
Usch vad ledsen jag blir över hur illa det fungerar!
maj 31, 2011 at 10:54 e m
Ting – och jag hoppas att du aldrig behöver möta just det här. Raring!
maj 31, 2011 at 11:07 e m
Det är obegripligt, jag möter ju föräldrar i mitt arbete som är personliga assistenter till sina barn och de har ibland 40-50 timmar/vecka. 18 timmar är skämmigt att bevilja tycker jag.
maj 31, 2011 at 11:26 e m
Kajsen – men med barn ser man det förmodligen på ett annat sätt. Här finns inte mycket förståelse för den verklighet vi lever i. Och jag kan inte förstå annat än att samhället medvetet eller omedvetet räknar med att jag inte har något val. Och det blir billigast så här.