om nånting är bättre i morgon, om jag är bättre, om maken är bättre. Eller om vi är annorlunda. Eller nånting alls om morgondagen. Jag förmodar att den kommer, och att jag får ta hand om den så gott det nu går.
Och naturligtvis är jag på ett sätt tacksam för min tornadosvärmor, att hon satte igång utflykten i dag, med alla komplikationer som den bjöd på. Men i slutänden kom maken ut i den vackra vårdagen, han satt i solen och tittade ut över sjön – över på andra sidan med dungar av lövträd som speglade sig, han åkte genom bokdungar med mattor av vitsippor, all denna spirande grönska. Han var glad.
Att min kropp, eller möjligen själ, inte riktigt vill här och nu – visst är det dumt, men jag kan inte bara ånga vidare och låtsas som om min uppgivenhet inte finns. Den är kanske mindre i morgon. Jag hoppas på det.