eller ofullständig var jag allt där, nyss, i förra inlägget. Alltså – jag menar inte att all kärlek skulle vara tvåsam, beroende av nån sorts parförhållande. Ett parförhållande är en stor sak, visst. Men kärleken till barnen t ex är knappast mindre, den är annorlunda. Och den blir heller inte mindre till varje barn för att man får fler. Hjärtat rymmer så mycket kärlek, så olika den nu ser ut. För mig är det en del av Nåden, Guds goda gåvor till oss, all denna kärlek som kan nästan rymmas i en människa, som inte tar slut, som förmeras, som fördjupas. När man tror att man vet ungefär vad kärlek är, så kommer en helt ny vinkel. Att ta emot och att ge vidare, att inte kunna låta bli att älska. Det önskar jag mig, det önskar jag andra.
I dag och alla dagar.